Drömresan 2017


DUBAI
Dag 1 20/3
Dag 2 21/3
Dag 3 22/3
Dag 4 23/3
Dag 5 24/3
Mot Christchurch 25/3
NYA ZEELAND

SYDÖN

NORDÖN



 


 
Godmorgon säger jag för klockan är snart nio här i Dubai, som ligger tre timmar före Sverige. Det blir två timmar när ni går på sommartid, för jag tror inte man håller sig med det här där det är sommar i princip hela tiden.

Avfärden från Björnfällsvägen fungerade fint. Anna kom i god tid och våra jätte-väskor gick in i bagaget på min bil och så körde jag ner till stationen. Anna ska använda min bil så att hon blir bekant med den, för det är den vi tänker oss att Johan ska övningsköra i när vi väl gått handledarkursen. Det blir förhoppningsvis snart.

Nåväl, Christer och jag drog våra väskor in under taket vid busshållplatsen, det snöade nämligen på oss, och inväntade Arlandabussen. Den tog oss till Arlanda och på vägen upptäckte Christer att han inte hade sin telefon med sig och att han inte längre var säker på om han låst ytterdörren. Ni vet hur man kan bli. Telefonen var inte mycket att göra något åt, men Anna kollade ytterdörren och skickade en bild på att den var låst. Tack för det Anna. Telefonen får Christer ha semester ifrån tills vidare.

På Arlanda flöt allt på. Vi hade checkat in hemifrån och vi kunde gå direkt och lämna in vårt bagage och gå mot gaten. Säkerhetskontrollen var det förstås kö till, men den var inte olidligt lång och när vi passerat den kunde vi unna oss en välbehövlig fikapaus, innan vi fortsatte till gate F62. Christer hann precis kolla sin webmail innan det var dags att kliva på planet. Det var ett jättestort plan, Jumbojet, och det hade säkert plats för massor av passagerare, men det var väldigt glest besatt den här gången. 

Sex timmmar och tjugo minuter skulle flygresan ta och den tiden försvann förvånande snabbt med hjälp av planets underhållningssystem som erbjöd långfilmer, TV- och radiokanaler, shower och nyheter. Jag hann se tre filmer! La, la land, Moana och så såg jag om En man som heter Ove. Vi serverades en trerätters måltid och under hela resan kom det personal med fullastade brickor med vatten och juice, så någon uttorkning var det aldrig någon risk för.

Som Lennart såg på sitt flygprogram, som förresten Stefan också höll koll på, fick vi visst cirkla några varv över Persiska viken innan vi fick landa. Det var inget som vi märkte av, men det betydde att Christer hann se klart sin film precis. Tja passkontrollen var lite bökig för vi skulle registreras med foto innan vi kom igenom och sedan fick vi vänta en bra stund på bagaget, men då hann jag meddela nära och kära att vi kommit fram.

Våra väskor hade klarat transporten och utanför i ankomsthallen stod Stefan och väntade på oss. När vi gick till parkeringen fick vi känna lite på den sandstorm de hade här igår och de 27 graders värme som rådde. Vi kunde inte se så mycket på den halvtimme det tog oss att komma fram till där de bor. Det var som att åka genom vilken amerikansk storstad som helst, om man bortser från att alla skyltar var på arabiska och engelska.

Stefans lägenhet ligger i övre delen av "palmstammen" och där väntade Josi med nattmål åt oss. Klockan hade ju hunnit bli närmare ett innan vi kom dit och sedan blev vi förstås sittande några timmar innan vi kom i säng vid halv tolv för Christers och min del, men halv tre för deras del. Stefan skulle upp och iväg på ett möte idag och Ryan skulle till förskolan. Jag vaknade halv nio, men känner att jag nog inte sovit så där jättegott. Kan bero på att vi inte lyckades hitta hur man skulle släcka lamporna i taket! 

Nu ska jag kika ut och se var vi är någonstans och sedan får vi se vad dagen bjuder på. 


Dag 2 i Dubai 21/3

När jag framåt tiotiden gick ut till vardagsrummet hittade jag frukostbordet dukat, men såg inte en enda människa. Jag gick ut på balkongen och tittade på utsikten och där hittade Josi mig, så det första jag frågade henne var förstås hur man släcker ljuset. Nu vet jag hur man gör, så i natt kommer vi att sova gott. Inte minst för att vi haft en väldigt intensiv rundtursdag med Stefan och Josi som guider. Stefan hade jobbat på förmiddagen och när han kom hem åkte vi ut.

Ryan går på förskola fyra dagar i veckan, men de har en inneboende filipinsk hjälp och hon tog hand om Ryan.

Det finns ett antal måsten när man är i Dubai och idag har vi betat av tre av dem. Vi har besökt Souk Mandinat och ätit lunch, en riktig långlunch, på restaurangen Meat Co. Det var ingen solig dag, men lagom varmt för att kunna sitta ute, så det gjorde vi. 

Sedan åkte vi till Dubai Mall, världens största? shoppingcenter. Ni som känner mig vet att shopping inte hör till mina största intressen. På vägen dit stannade vi för att fylla tanken och det kan man göra med 98 oktanig bensin för strax under 4 svenska kronor per liter. Vi skulle parkera i Dubai Mall, men sedan gick vi genom stora delar av shoppingcentret för att komma ut nedanför nästa sevärdhet, Burj Khalifa. 

Nedanför Burj Khalifa har man ett vattenspel varje halvtimme efter mörkrets inbrott. Om jag säger att vi inte var de enda som samlades för att se en sådan föreställning, så kan ni kanske föreställa er hur trångt där var. När det var slut var det bara att traska igenom shoppingcentret igen för att komma tillbaka till parkeringen. På vägen stannade vi till och tittade lite på akvariet som ligger i centret, fast bara utifrån. Vi hade ingen lust att köa oss in och gå runt. Vid det här laget ville vi bara hem och ta av oss skorna. Det finns förresten en hockeyrink i shoppingcentret också.

Det som var roligast var att titta på folket som rörde sig där. De infödda männen, som ofta gick i långa vita särkar med vit duk på huvudet och svart "krans" och kvinnorna i fotsida svarta kläder och svarta huvuddukar, en del i burka och andra med hela ansiktet synligt. Yngre män såg vi några med särk och keps!

Av Stefan har vi fått veta att man och kvinna inte får vidröra varandra offentligt. Då kommer sedlighetspolisen och delar på dem. Det höll på att sluta med att jag snavade i en trappa för att jag inte fick stödja mig på Christer.

När vi kom tillbaka till lägenheten möttes vi av hjälpen och Ryan, som var på väg att gå och lägga sig. Nu blev han istället sprallig och höll igång ytterligare en timma. Så kan det gå. Hans far, däremot, gick och la sig så fort vi kom hem. Han var trött!


Souk Mandinat var lugn och fridfull

Josi och jag med Burj al Arab i fonden. Ett 7-stjärnigt hotell!

Vi åt väldigt god mat och jag försökte ta en friterad potatisbit utan att Christer märkte det, men just då vände han sig mot mig och tog en bild. Ser jag skyldig ut?
På vägen tillbaka till bilen stannade vi och tittade på en riktig konstnär. Han skapade bilder av olikfärgad sand i glasflaskor och skålar. 
Ingen souvenir att ta med hem. Om man inte spiller ut sanden själv, skulle väl första bästa luftgrop ta hand om den saken.
Här är den, världens än så länge högsta byggnad. Ja, åtminstone översta biten av den.

Akvariet hade en glasvägg ut mot shoppingcentret, så vi fick se både fiskar, hajar och dykare. 
Här i Dubai har man juldekorationer året runt.
Tiara Residences is where we are staying. Home Sweet Home!

Dag tre i Dubai 22 mars


Vi verkar ha lite problem med tidsomställningen, för vi är pigga långt in på natten och sover halva förmiddagen. Idag vaknade jag kvart i tio! Jag var i alla fall först till frukostbordet. :-)

Så småningom fick jag sällskap av Josi och Christer. Det bestämdes att idag skulle vi besök Dubai Miracle Garden, men det dröjde rätt länge innan vi var klara att ge oss av, så Ryan hann komma hem och fick följa med.
Eftersom Stefan var på jobbet skulle vi åka Uber. Det gör de visst en hel del i den här familjen. Bilen, tydligen oftast en Lexus, hämtar utanför, vilket i det här fallet betyder i garaget utanför hissdörren. Man kan till och med beställa en bil med barnstol.

Miracle Garden gjorde verkligen skäl för namnet. Jag har aldrig sett så många peturnior på samma gång. Vi gick runt och fotograferade. Där fanns vakter och städpersonal var tionde meter, tyckte jag. Alla var utrustade med visselpipor och om någon besökare gjorde något de inte fick blåste ilsket i visselpipan. Jag blev visslad på en gång när jag tänkte lyfta upp Ryan på ett stort trätåg och Ryan blev visslad på när han sprang över en gräsmatta, men såsom varande i den ålder han är, tror jag inte han ens märkte det. Ryan visste precis vart han var på väg och varken hörde eller såg.

När vi sett oss mätta på blommor vi satte oss på en severing för att äta lite, i det här fallet libanesisk mat. Sen blev det dags för oss, dvs. Josi, att ringa efter en Uber. Den kom och vi åkte tillbaka hit. Ryan somnade på vägen och var väl inte riktigt nöjd med livet när vi var framme och han vaknade.

Detta är inte en palm. Det är högtalarna till en minarét.
Vattnet är verkligen grönt.
Så här skulle du plantera dina petunior i år.
Fly Emirates!

Det gör vi!

Lite romantik i vardagen.
Jag lägger bilder från DMG, Dubai Miracle Garden, på Facebook, om någon vill se fler.

Idag ska vi laga middag hemma, så Josi och jag tog en annan Uber till en supermarket och handlade.

Vi serverade herrarna en trerättersmiddag beståene av tomatsoppa, köttfärslimpa med rostade rotfrukter och till efterrätt Mormor Veras knäckäppelkaka med vaniljsås och glass. De blev nöjda.

Det låter kanske inte så märkvärdigt, men vi fick köpa fläskfärs i en del av affären som inte är tillåten för muslimer och nötfärsen på ett annat ställe. Vi hittade varken brödsmulor eller vaniljsås, men med god hjälp av personalen fick vi även det med oss hem.

Morgondagens utflykt blir säkert något alldeles extra, misstänker jag.


Dag 4 23/3
Idag fick vi stiga upp tidigt, redan vid sjutiden för att hinna vara klara för avfärd mot Abu Dhabi till klockan nio. Stefan behövde besöka svenska ambassaden för att få några kopior på sitt pass vidimerade och ambassaden hade öppet till klockan elva. Efter ambassadbesöket skulle vi till den berömda moskén Sheikh Zayed Grand Mosque. Den lär vara världens största.

Vi kom iväg ungefär som vi tänkt oss och begav oss av mot Abu Dhabi. Jag måste erkänna att jag nog slumrade till lite på vägen. Jag är ju inte van att stiga upp så tidigt. Nåja, jag var vaken lite då och då och försökte ta bilder på intressant jag såg efter vägen, men det är inte lätt att fånga något på bild när man far förbi på en motorväg.

Framme i Abu Dhabi parkerade vi på en stor parkering mellan ett varuhus och ambassaden. Josi skulle gå till varuhuset och köpa en till abaijo, den svarta långa klänningen kvinnor måste bära för att få komma in i moskén, medan vi andra åkte upp till tionde våningen i det höghus där ambassaden håller till. Stefan fick lämna sina papper till en svensk ambassadman, kande självaste ambassadören och sedan skulle han vänta på kvitton.

Då ringer Josi och är fruktansvärt upprörd. Hon pratar portugisiska med Stefan, men alla hör henne, fast ingen mer än Stefan förstår vad hon säger. Han berättar att Josi har blivit anklagad för stöld i butiken hon skulle handla i. Då tågar vi i samlad tropp in i varuhuset, efter att ha åkt bil till andra sidan parkeringen, och möts av en mycket förorättad och upprörd Josi, som tar oss med till butiken i fråga. På en stol framför disken sitter en kvinna i full burkadress, vi ser bara ögonen på henne. Det är tydligen hon som anklagt/påstått att Josi stulit. Mannen bakom disken är nog pakistanier och när Stefan säger att vi ska kalla på polis, backar först han och sedan kvinnan. Hon pratar inte engelska, men hon börjar säga sorry, sorry och att hon hade fel och ber om ursäkt en massa gånger. Hon kramar Josi och Mama, det är jag det och så går hon. Kvar står en förbannad svensk, Stefan, en ledsen brasilianska, Josi, och så Christer och jag, som inte fattar någonting. Stefan ifrågasätter butiksinnehavarens förståndsgåvor eftersom han litar mer på en galen kvinna än på Stefans fru. Det hela slutar med att Josi inte köper någon mer abaijo och att vi marscherar ut därifrån.

Vi åker till moskén och i bilen byter jag om och sätter på mig svarta knästrumpor och den svarta utstyrseln. De som kommer dit utan lämpliga kläder får låna en abaijo i entrén, efter säkerhetskontrollen. Det är en säkerhetskontroll som på en flygplats med genomlysning av väskor och promenad genom båge. Kvinnor hade en egen entré. När Christer skulle passera bågen i männens entré upptäcktes att han hade en kniv i fickan. Hade det varit på en flygplats hade han blivit av med den. Nu fick Stefan gå tillbaka till bilen med den. Josi dök upp i en klädsam duvblå låneabaijo med huva.

Där var massor av folk och massor av vakter. Så fort någon ens tänkte på att göra något förbjudet, som att gå på gräset, var en vakt framme och sa ifrån, men de hade inga visselpipor. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om själva moskén. Den var överväldigande, där låter jag bilderna tala. Däremot kan jag berätta om toaletterna. Inga två-könade toaletter där inte. Josi och jag fick åka rulltrappa ner i källaren och där fanns det tvättrum där man skulle tvätta fötterna innan man gick in till fredagsbönen, men vi turister behövde bara ta av oss skorna. Toaletter alltså. Det såg ut som det brukar göra på stora toaletter, en lång mittgång med bås på båda sidor. Det var bara det att båsen till vänster hade toalettstolar medan båsen till höger hade hål-i-golvet. Vi väntade tills det blev lediga bås på vänster sida förstås.

Sen gick vi runt och begapade all prakt och fotograferade. Det fotograferades för fullt av alla. Svårigheten var att ta sina bilder utan att få en massa folk i vägen, eller att själv gå i vägen för någon ivrig fotograf. Vi hade ju fått ta av oss skorna när vi skulle gå in, när vi kom ut efter vår rundvandring gällde det att hitta dem igen. Fast det var inte så svårt, skoparkeringen var utrustad med stora nummer, ungefär som på en bilparakering fick man hålla reda på vilket nummer man parkerat på.

Det var skönt att komma ut efteråt. Det är varmt med så mycket heltäckande kläder på sig i den 28-gradiga värmen. Det första jag gjorde när vi kom till bilen var att ta av mig grannlåten och strumporna. Josi hade varit förutseende, hon har varit där förut, att ta med vatten, så vi kunde släcka törsten innan vi startade hemfärden.

Vi halvtretiden var vi tillbaka i Dubai och Stefan släppte av oss tre andra, för att åka till jobbet, vid en restaurang som ligger alldeles nära där vi bor. Ska väl inte säga en restaurang, där ligger en hel radda restauranger med olika inriktnig bredvid varandra och vi bestämde oss för att äta arabiskt. Det visade sig vara ett mycket gott val och vi var ordentligt mätta när vi sedan promenerade de, kanske 200 metrarna hem.

Ryan blev glad att se oss och sprang direkt och hämtade en bok och gav till farfar, men när han började läsa stack Ryan iväg och kom inte med på bilden.

Stefan kom hem från jobbet vid halv åtta och då blev det legobyggande och lite bus med Ryan, innan det var läggdags för Ryan. 

När han somnat åt vi vuxna middag och sedan avslutade vi dagen med att titta på en film, Hotell Marigold. I morgon är vår sista dag i Dubai och väderleksrapporten lovar regn. Det trodde vi nog inte att vi skulle få uppleva här.



Dag 5 24/3

Vi hade ju bestämt oss för att ta det lugnt idag, men det blev inte riktigt så. Det började med att alla sov ut och sedan träffades för en längre frukostlunch. Stefan tyckte då, att det var ett par saker till vi borde se innan vi åker vidare, så rätt vad det var satt Christer och jag i bilen med Stefan vid ratten på väg till gamla Dubai. Gamla Dubai är  kanske 50-60 år gammalt, utom ett försvarsverk  nu är museum. Innan dess fanns här sand, sand och några beduiner.Det är inte riktigt sant, för Dubai har funnits sedan 1833 som en fiskarby vid Dubai Creek. I början av 1900-talet höjde Persien sina tullar och då passade Dubai på att avskaffa sina och erbjuda persiska handelsmän att bosätta sig vid Dubai Creek. 

På 60-talet upptäcktes olja i området och 1971 bildades Förenade Arabemiraten, varav Dubai är folkrikast och mest turist- och handelsvänligt. Det lär finnas 200 svenska företag här i Dubai. Nog om historien.

Idag tog Stefan oss till Dubai Creek och vi åkte båtbuss över till andra sidan där vi promenerade genom en souk, vilket är rena gatloppet mellan försäljare som ville pracka på en cashsmir-sjalar, Rolexklockor, märkesväskor och mycket annat.  Vi skulle till det gamla fortet och ta en titt på Dubai museum, men när vi upptäckte tiotalet turistbussar som hällde ut turister från främst Japan verkade det som, bestämde vi oss för att inte trängas med massorna, utan gick tillbaka till vattnet och tog en båtbuss tillbaka. Det fläktade skönt på vattnet, men färden tog inte mer än kanske fem minuter. Det fanns mycket att titta på längs kajerna. Där låg bland annat flera större träbåtar som Stefan berättade seglar över Persiska viken med varor. Vi såg en som var lastad med däck - hela däcket fullt.

Himlen mörknade alltmer medan vi körde tillbaka mot Palmen, en av de tre konstgjorda palmer som man byggt ut i vattnet och fyllt med bostadshus och hotell. Titta på  en karta över Dubai, så förstår du vad menar. Stefans familj bor längst upp på "stammen" men idag körde han förbi avfarten hit och tog oss ända överst på palmen. Där ligger bland mycket annat hotell Atlantis, hotellet med "hål" i.

Vi  fick se många ståtliga byggnader och jag kunde ta sky-line bilder in mot stan. Det står faktiskt ett "Turning Torso" i Dubai också. vi såg förresten ett i Abu Dhabi också. Längst ut på toppen av palmen går en strandpromenad.

Hemma väntade två hungriga personer på att vi skulle komma tillbaka så Vi skulle kunna gå till den restaurang vi tänkt oss. En fiskrestaurang i samma radda av restauranger som vi åt lunch på, några hundra meter hemifrån och vi skulle promenera dit. När vi kom ner med hissen och skulle gå ut såg vi att det regnade. Inte så mycket men för mycket för Ryan, tyckte hans mamma. Att åka bil dit är en lååång omväg, men Stefan åkte upp efter bilnycklarna. Medan han var iväg slutade det regna, så det blev promenad i alla fall. 

Restaurangen och maten vi åt är värda en egen historia, men jag nöjer mig med att säga jättegod. Medan vi satt där kom störtregnet och åskan och alla som satt sig utomhus kom inrusande förstås. Vi ångrade oss att vi promenerat, men tänkte att då får vi väl bli blöta då. Nu klarade vi oss rätt bra, för det hann sluta regna innan vi var klara att gå. Kvar fanns en mass härliga pölar att hoppa i för Ryan och hans föräldrar.
. 
I morgon reser vi vidare, så det blev en del packningspyssel.Jag fick låna Josis hårtork för att torka mina sandaler. Jag kan ju inte packa ner blöta sandaler. Det blev en tidig kväll och klockorna sattes på 06:00!
 


Dubai har en egen Big Ben

Där finns också en nybyggd Metro

Skulle inte vilja kalla båtarna sjövärdiga, men utsmyckade är de.

Vi sitter på en likadan båt som syns här.

Vet inte hur gammalt det här fortet är, men det ser gammalt ut.

När vi åkte tillbaka såg jag den här riktiga sjöbussen.

Det var ett myller av folk på kajerna.

Som synes befinner vi oss nu på ytterringen av palmen. Vi bodde på utbuktningen till vänster om bokstave P. 
Dubai sky line.
Vi fick välja vilken fisk vi ville ha och hur den skulle tillagas.
Så här såg vår fisk ut när den kom på bordet.

Åska och ösregn utanför restaurangen. och vattenpölshoppning på vägen tillbaka hem. Ryan skrattade så han tjöt!

 



 
25 mars - mot Christchurch

Det var inte alldeles lätt att komma upp, men vi gjorde det. Jag började dagen med att skicka ett grattis-meddelande till kära svägerskan som fyller år idag. Sen blev det dusch och hoppackning. Vi hade räknat ut, att om vi åkte från lägenheten halv åtta, så skulle vi ha lagom med tid på oss på flygplatsen.

Vi hade checkat in on-line, men inte fått våra boarding-kort. Dem fick vi när vi lämnade in våra väskor. Handbagaget fick vi släpa vidare på fram till passkontroll och säkerhetskontroll. Den här gången fick vi lägga skor och klockor förutom allt annat vanligt i backarna. Vi passerade utan pip. Det såg rätt roligt ut efter säkerhetskontrollen med alla män som stod och tog på sig sina livremmar och skor. Skorna måste vi ju alla ta på oss förstås. Då fick jag ett SMS från Emirates som berättade att på grund av åskan och regnet över Dubai, så var planet försenat och skulle avgå en timme senare. Synd att vi inte fick det innan vi åkte till flygplatsen. Vi såg en kvinna som hade hämtat en liten praktisk vagn att köra sitt handbagage i, så då letade vi upp en sån åt oss också och det underlättade väldigt. 

Upp med hiss och sen en kortare promenad genom lite tax-free-butiker, sen var vi vid vår gate B 14 och förberedde oss på en lång väntan. Wi-fi-en fungerade inte för mig, men jag har en bok i paddan som jag kunde fördriva tiden med. Så småningom fick vi gå vidare till nästa väntsal, den utanför själva påstigninge och framåt kvart i elva var det vår tur att gå ombord.
.
Denna gång är det det fullsatt plan till Sidney för vidare färd till Christchurch. Christer och jag sitter på de två mittenplatserna av de fyra platser som fin ns mitt i planet. På vardera sidan finns det tre rader med stolar, alltså tio stolar i varje rad. Alltså cirka 800 passagerare i ekonomiklass. Airbussen har första- och businessklass på ovanvåningen och jag vet inte hur många de kan vara, kanske 200. I så fall är vi 1000 personer ombord. Christer har en aussi till höger om sig och jag har en äldre kvinna från Iran, som bara talar farsi, till vänster om mig. 

När alla kommit ombord var klockan 11:20 och vi skulle ha lättat 10:15. Då kommer ett utrop från kaptenen att trafikledningen inte har någon start-lucka åt oss förrän tidigast 12:30. Den äldre damen bredvid mig mår inte bra när hon kommer ombord och flera i personalen försöker prata med henne, men ingen talar farsi. Till sist kommer en delegation av stewartar och en har en tolk i telefon. Tolken talar med damen och tydligen tycker man inte att hon är sämre än att hon kan få följa med. Strax för klockan ett kommer vi iväg.

13 timmar till Sidney!

Vi får mat, trerätters och får välja mellan kyckling och lamm som huvudrätt. Både Christer och jag väljer lamm, men eftersom vi sitter på varsin sida om mittlinjen får vi vår mat från olika håll och inte samtidigt. Känns lite kymigt, men huvudsaken är ju att vi får mat. Tre timmar senare får vi varsin pizzabit och förstås dryck, så det går ingen nöd på oss. Ser att vi har fem timmar kvar till Sidney nu.

Det är kallt på planet. För ett par timmar sedan tog jag ner min tjocka jacka och satte på mig, så nu är jag varm i alla fall. När vi kom till vår plats låg där ett Comfort-kit. Det innehåller, ett par mjuka knästrumpor, en sovmask, ett par hörselproppar och tandborste och tandkräm. Tror jag somnade till någon timme, för rätt vad det var kom de med frukost! Det passade bra, för jag hade hunnit bli hungrig. Jag hade inte fått till det där med internet på planet, men så gjorde jag ett försök till och fick chatta både med Anna och Lennart innan vi var framme i Sidney. Uppdaterade även resesidan från planet. Det är väl lämpligt. Att ladda upp bilder räckte förstås inte de fria 10 MB till, så jag köpte mig 500 MB som gäller så länge resan varar och sen kunde jag köra som vanligt.

I Sidney fick alla passagerare stiga av för planet skulle städas och vi fick ta våra prylar med oss. 45 minuter skulle det ta och planet skulle avgå igen 10:10 lokal tid. Det enda vi behövde göra var att förflytta oss ett varv i avgångshallen, gå igenom en säkerhetskontroll precis som i Dubai och sen vänta på att få gå ombord igen. Under väntetiden kom jag i samspråk med en italiensk tjej som jobbar i Nelson vid en laxodling med att koordinera båtarna och pråmarna som behövs för att sköta odlingen. Ett något udda jobb, kan man tycka. Glad, pratsam och trevlig var hon, så väntetiden gick fort. 
 


Soluppgång när vi gick ner i Sidney. Det var kul med kamerorna.

Härmed förklarar jag att jag varit i Australien

Nu är vi tillbaka om bord och man håller på att servera ytterligare en frukost!

Den var också både god och riklig. Nu står vi oss tills vi kommer fram, vilket är om en dryg timma. Vi kommer 2,5 timme senare än vi skulle, men vi har semester så några timmar hit eller dit spelar väl ingen roll.