Nya Zeeland - Sydön - Reskarta

Vad ska jag välja för bilder i dag då?

26 mars -Ankomst Christchurch
27 mars - Bilhämtning
28 mars - inte till Dunedin
29 mars - Till Te Anau
30 mars - Milford Sound med helikoptervideo
31 mars - Till Queenstown
1 april - Födelsedag i Queenstown med bungyjump
2 april - På slingriga vägar
3 april - Haast - Hokitika
4 april - Pannkaksklipporna
5 april - Till Nelson
6 april - Till Picton
7 april - Färja till Wellington med havsvideo
NORDÖN

26 mars

När vi anlände till Christchurch vid halvtretiden på eftermiddagen fick vi stå i pass-kö ett tag. Det verkar alltid vara någon grupp passagerare som håller upp kön så att det blir problem. I Dubai var det ett gäng tonåriga pojkar med ledare, vi tror det var ett fotbollslag, i Christchurch var ett en grupp spanskspråkiga unga män som såg ut att komma hit för att jobba. De blockerade fem av sex luckor, men vi kom igenom och fick ett turistvisum i passet.

Hämta ut bagaget tog just ingen väntetid, den hade vi ju förbrukat i passkön, så det gick fort. Vi hade fått fylla in ett inresekort på planet och det fick vi visa upp vid nästa kontroll och efter den samlades korten in vid sista hindret, som var ännu en säkerhetskontroll med genomlysning av våra grejer.

Så stod vi i ankomsthallen sen söndagseftermiddag och hade tre saker på att-göra-listan. Den första var att växla åt oss nyazeeländska pengar. Visserligen räknar vi med att betala det mesta med kort, men lite kontanter kan inte vara fel. Det fanns ett växlingsställe alldeles efter säkerhetskontrollen och dit gick vi. 

Nästa punkt var att skaffa ett SIM-kort till min telefon för att kunna ringa lokalt till campingplatser och andra ställen vi kan behöva kontakta. Det fanns naturligtvis ett par telefonkortsförsäljningsställen i ankomsthallen. Nu sitter ett Vodaphonekort i min telefon och jag kan ringa 200 samtal och skicka 200 SMS inom landet utan ytterligare kostnad. Det ingår llite surf också, vilket kan vara bra att ha när man är utan wi-fi. 29 NZD kostade det. 

En hotellnatt i Christchurch ingår i vårt paket, men vi måste ju ta oss till hotellet, så att hitta lämplig transport var tredje punkten på listan. Killen vid informationsdisken sa att det fanns tre alternativ, taxi, buss eller shuttle. Prisnivåerna var sjunkande, från 50$ för taxi och ner till 29$ för oss båda i en Super Shuttle. Han fick förstås sälja oss biljetter till Shuttlen, som visade sig vara en minibuss med släpkärra. Bagaget lastades i släpkärran och vi tio passagerare  i bussen och sen körde chauffören oss dit vi skulle. Den första som steg av var en man som tydligen skulle hem till sig, sen var resten hotellgäster. Vi och ett amerikanskt par skulle till samma hotell och det är där, i ett dubbelrum på tionde våningen, jag nu sitter och skriver.på småtimmarna. Wi-fi har vi och jag håller på att ladda telefon, padda och dator för det dröjer kanske tills nästa gång jag har möjlighet 
att göra det. 

När vi kom upp till rummet igår var vi jättetrötta, men efter att ha fräschat upp oss lite gick vi ner i hotellets restaurang och åt, innan vi åkte upp igen. Vid det laget kände vi oss båda som om vi hade gröt i huvudet, så alla planer för idag, utom att beställa Shuttle, fick vänta. Den kommer kvart över nio för att hämta oss och köra oss till platsen där vi ska hämta ut husbilen klockan 10. 

Jo, vi tittade faktiskt på Skavlan från i fredags också. Jag gillar Emma Thomson.

Tillbaka till toppen



Måndag 27 mars
Måndag hos oss, men söndag i Sverige, när jag i morse chattade med Anna och både chattade och pratade med Lennart. Det fungerade faktiskt jättebra. Vid nio åkte vi ner till receptionen med vårt bagage och checkade ut. Vi betalade snällt för de chokladbitar jag ätit under efternatten när jag var pigg och vaken. 

Det kom en shuttle-bil, men från ett annat bolag den här gången. Vi blev sist av nu också. våra tre medpassagerare skulle alla till flygplattsen. Vi skulle en bit till, till dem som hyr ut husbilar. På vägen dit berättade chauffören att han var holländare och att han bott i Danmark ett tag. Han tipsade också om vilken affär vi skulle proviantera i och hur vi skulle hitta dit. Bussigt!

Men först skulle vi ha en husbil att åka dit i. Vi blev välkomnade och tilldelade en läsplatta. På den fick vi besvara en massa frågor och fylla i diverse uppgifter och när det var klart fick vi vänta på att en personal skulle ta hand om oss. Under tiden hade vi fri tillgång till deras kaffeautomat och det hann bli några koppar innan en tjej dök upp med papper som skulle fyllas i. Då gick det rätt fort för vi är ju vana vid husbilsåkande och hur saker är lite annorlunda i husbilen. Rätt snart fick vi traska ut i regnet och leta upp bilen vi skulle ha.

Christer fick börja med att gå runt bilen och leta efter skador, som han skulle skriva in i ett protokoll. Det gjorde han, men han fotograferade de skador han hittade och det blev sex bilder. Den här bilen har varit med förr. Vi fick en snabbgenomgång av vissa funktioner i bilen och hon satte i en ny Tom-tom i hållaren. Att hon glömde ta med sig den förra upptäckte vi inte förrän flera timmar senare. Nu får den åka med oss ett tag. Det ösregnade och vi hade inte ätit någon frukost.

När vi skrivit på allt och fått veta allt, ha!, åkte vi direkt till parkeringen utanför Countdown, men innan vi gick in satte vi oss i caféet, åt frukostlunch och skrev inköpslista i telefonen. Det är en hel del man behöver när man kommer till en inte utrustad husbil. Vi var inte de enda nya husbilshyrarna där. Vi såg flera andra par som diskuterade på andra språk om vad de behövde köpa. Vi skaffade allt vi skrivit upp utom toapapper och potaismospulver. I kassan packade kassörskan varorna direkt ner i plastpåsar, som hände på en roterande ställning med fyra armar. Det enda vi behövde göra var att plocka åt oss påsarna vartefter de blev fyllda och ställa dem i vagnen; ja, och så betala förstås.

Mat i NZ verkar kosta ungefär som i Sverige och de hade Christers snabkaffe, så nu är hans semester räddad. Vi drog ut vagnen till bilen, som vi ställt på affärens speciella husbilsparkering, och lastade ur den. När vi lyckats hitta lämpliga platser för allt vi köpt, åkte vi iväg. GPS-en i Tom-tom-en ställde vi in på Dunedin, fast vi förstod att vi inte skulle hinna dit idag. GPS-damen lotsade oss elegant ut ur Chistchurch och in på rätt väg.

Den vägen följde vi tills vi kände att nu måste vi stoppa i oss något och första rastplats vi såg åkte vi in på. Vi hade köpt ett väldigt speciellt bröd med ost och bacon i och det brödet åt vi, varsin halv banan och så några torra kakor fullbordade fikat. Medan vi fikade konsulterade vi vår användbara app CamperMate och såg att det fanns åtminstone 3 tänkbara ställen att stanna på över natten. Ett av ställena lockade med obegränsad Wi-fi. Gissa vilket vi valde.

Alltså står vi nu på Glenavy's Waitaki River Motor Camp. Jag ringde dit för att förhöra mig om det fanns plats. Det var bara att komma sa hon som sköter den här campingen. Jag ska ta några bilder i morgon när det är ljust. Det hade i alla fall slutat regna nu på kvällen. Vi har packat ur och tryck ihop våra duffel-bagar och tryckt ner dem under ena soffan. Under den andra finns ett rejält kassaskåp där vi kan låsa in våra värdesaker, som pass, pengar och biljetter. 

Vi har nu hunnit äta middag också och snart ska vi se om vi kan se Mästarnas Mästare på SVT-Play, eller om det är ett sånt program som inte får visas utanför Sverige. Det blev inte så många bilder tagna idag. Jag har suttit vid ratten och Christer har inte riktigt kommit in i att hans uppgift är att fotografera alla tjusiga motiv längs vägen i mitt ställe. Inte än i alla fall.
 


De här fina husen fotograferade jag från vårt hotell.

Här är flickan som tog hand om oss.

Längst bak låg alla sängkläder och handdukar förpackade i plastpåsar.

Genom vindrutan såg man bara regn, i mitten Tom-tom-en.

På Countdowns parkering växte en, ja vaddå? 

Vi delade på smörgåsarna så att båda fick smaka.

Våra inköp staplade på spis- och  diskbänkslock.

Vårt fika.
 Tillbaka till toppen

Christer packar ur sin väska. Vi fick 1.5 överskåp var.

28 mars


28 mars
I natt har jag sovit gott ända till halv åtta. Det är lite underligt, för vi var dåliga på att bädda upp sängen. I vår egen husbil är ju bäddarna alltid bäddade, nu måste matplats, vardagsrum och sovrum vara på samma ställe, fast inte samtidigt förstås. Sängkläderna låg i bilen hoptryckta i stora plastpåsar och när vi bröt förseglingarna vällde det ut sängkläder. Alldeles för många upptäckte vi. Den här bilen har sovplats för tre personer, så vi antar att de inte tagit bort en uppsättning innan vi fick bilen. Vi kämpade på och till slut hade vi fått till en konfiguration vi tänkte skulle fungera och det gjorde den ju också.

Klockan tio var utcheckningstid. Den klarade vi inte riktigt, men kvart över kunde vi fortsätta resan mot Dunedin dit vi tänkt oss. Både igår och idag såg vi jättestora bevattningsanordningar på åkrarna längs vägen, men tog inga bilder på dem, så när vi fick syn på en idag lyckades Christer få den på bild. Det är svårt att få bild på det man vill ha bild på i farten. Fast ja, den stora vägen nummer 1, som vi följer har ofta 100 km/h som hastighetsbegränsning, även på sträckor som i Sverige skulle få högst 60 km/h. Dessutom verkar många tro att hastigheten på skylten är den lägsta man får hålla. Något annat jag ville ha bild på var deras fantastiska häckar, många meter höga och klippta så de ser ut som murar. Det fixades också idag.

Vi körde alltså längs väg ett när jag fick syn på en skylt som visade in till vänster och eftersom jag börjat tröttna på ettan, svängde jag av. Det var en mycket mindre väg och den vindlade sig fram till en liten by, med en parkeringsplats. Där stannade vi och tog en liten promenad ner till hamnen innan vi återvände till bilen och väg 1. Tydligen fick jag blodad tand, för när jag lite senare såg en skylt med Scenic Road, så svängde jag förstås in på den och gjorde GPS-damen olycklig. Den vägen var ännu smalare och slingrigare än den förra, men hastighetsbegränsningen var 70 km/h. Just när jag undrade vad jag givit mig in på kom vi upp till en utsiktsplats och vilken utsikt sedan! Solen sken och fåren betade nedanför oss och havet glittrade och blänkte. 

Vi fortsatte sedan vidare på den vägen och fick köra över järnvägsspår många gånger. Vi har aldrig sett något tåg på banan, men kanske det går några ibland. Däremot har vi sett järnvägsstationen i Dunedin. Dunedin visade sig vara en mycket större stad än jag trott och med definitiva parkeringsproblem. Vi hittade helt enkelt inte någonstans att göra av bilen, utan vi tog några bilder på järnvägsstationen, som var något vi tänkt titta närmare på och så fortsatte vi köra. Nu hade vi bestämt oss för att åka till en camping i Balclutha. Vi hittade den i CamperMate, som är en väldigt informationsrik app.

Där står vi nu och jag har tvättat nästan all vår smutstvätt, sånt jag är rädd om får vänta. 3$ kostar det att köra en maskin och 3$ att torka tvätten i tumlaren. Nu klarar vi oss en vecka till. 
 

Så här ser alltså bilen ut, 7,2 m lång och 3,2 meter hög.

Båtarna låg ankrade på redden, så där var säkert tidvatten att ta hänsyn till.
Från utsiktsplatsen såg vi massor av får.
Utsikten över havet var inte heller dålig.

Titta på trädet på kullen bakom mig. 
Inte svårt att förstå åt vilket håll det vanligtvis blåser.

På den fortsatta vägen utför åkte vi över järnvägen ännu en gång. 
Den här vägen har alltså 70 km/h som hastighetsbegränsning. 
Två bilder på "murhäckar"

Närmast syns järnvägsspåret och längst bort vid skogsbrynet står en sån där enorm bevattningsgrunka och ser ut som en bro.
Till höger järnvägsstationen i Dunedin.
 Tillbaka till toppen

 


29 mars
Det blir lite ovanliga matkombinationer när man är ute som vi. Visserligen provianterade vi direkt vi fått ut bilen, men vi hade ingen direkt tanke på middagar när vi handlade. I går kväll blev det pasta med tomatsås ur burk och illröda cocktailkorvar och dito cocktailtomater. Det vi inte hade var några cocktails.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 

 I morse låg dimman tät över nejden när vi gjorde oss klara för avresa mot Te Anau där jag faktiskt bokat in oss hemifrån. 


 
 
 
 
 
 
 

Dimmigt var det, men enda eftergiften jag kunde märka hos mina medtrafikanter var att de flesta hade halvljus på. Det hade vi 
också. De körde lika fort som vanligt, det gjorde inte jag. 

 

Alla säger att det är smala och krokiga vägar i det här landet, så jag tog till rejält med tid för resan. Innan vi åkte fyllde vi upp färskvattentanken, åt frukost och diskade.

Efter ett tag lättade dimman något och solen tittade fram, men 
bakom nästa backe kunde det vara dimma igen. 

Vägen vi körde kallas Presidentvägen. Det hade vi faktiskt kommit på alldeles själva efter att ha kört igenom platser som Clinton och Gore. Ortsnamnen verkar vara omväxlande skottska och maoriska. Efter Clinton kom vi igenom Wairuna, Waipahi och Pukerau innan vi nådde Gore. Massor av gator har Mc-det ena eller andra som namn.

Vid Gore lämnade vi riksettan och fortsatte på väg 94 mot Milford Sound och såg på vägskylten att vi bara hade ca 14 mil till Te Anau, väldigt, väldigt spikrak väg, visade det sig och i slutet av varje raksträcka kom det tvära kurvor. Jag undrar hur de tänkte, de som byggde vägarna. 
 

Telefontråd på stolpar har vi väl inga kvar av hemma. De och 
den spikraka vägen med berget i fjärran var anledningen till att jag bad Christer ta en bild. 

Den insektsliksfyllda vindrutan får ni på köpet.
 
 

 


 

Någon gång stannar jag, för att själv kunna ta en bild på något jag fastnar för.

Den här gången tog Christer bild på mig när jag tog bild på....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 


 
 
 
 

...det här. 
 

Bergen syns nu när dimman mestadels lättat och jag tycte det var så vackert med den kvarvarande dimman nedanför bergen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det var jordbruksland vi körde igenom, stora mängder får och nötboskap betade på ängarna och vi lyckades ta en bättre bild på en bevattningsanordning.
 

Eftersom vi hade gott om tid plötsligt, stannade vi vid en presentshop med café på en plats som hette Mossburn. De visade sig ha väldigt god fruktglass, så vi fikade på kaffe och glass och satt ute. Dimman var borta och nu var det strålande sol. 

Man fick välja vilken bas man ville ha i sin glass. Det fanns vanlij, Ambrosia och youghurt att välja på. Sen fick man välja vilken frusen frukt man ville ha i. Där kunde man välja hallon, jordgubbar, boysenbär, blåbär, mix och något mer som jag glömt. När man gjort sina val las de in en maskin som nertill hade en konformad skruv. Hon vi handlade av höll ett vanligt glassrån under och skruvade sen ner glassen i struten. Häpp! Jag har aldrig sett något sådant förut.

Butiken var alldeles full av hantverk och annat och jag hade kunnat köpa allt möjligt, men jag måste ju tänka på att jag är på andra sidan jordklotet och att jag ska kunna ta hem det jag köpt, så det fick bli några mindre platskrävande souvenirer och Christer köpte sig en väldigt klädsam keps.

Jag passade på att fråga henne om järnvägen vi åkt över så många gånger och hon sa att där går tåg, men inte ofta. Kanske tåget i Nya Zeeland är lika svårt att få syn på som deras nationalfågel. Hon önskade oss välkomna tillbaka, vilket är rätt troligt, för vi måste förbi där igen för att kunna köra till Queenstown.

På nätterna har det varit kallt, så vi har haft värmen på varje natt. Bilen har diesel-värme och det fungerar bra. Man måste dock har minst en kvarts tank för att kunna köra värmen. Vi behövde tanka och vi behövde fylla våra förråd och båda sakerna täkte vi göra i Te Anau. 

Innan vi hann dit dök en stor orange bensinpump upp på displayen och jag uppmanades att åka och tanka nu. 

Det var inte långt kvar och den första mack vi såg, Caltex, åkte vi in till. Christer fyllde tanken och jag försökte bli av med de tusen insekter jag hade på vindrutan. Det gick väl så där. 

Nästa stopp blev en supermarket, som förstås hade egen parkering för husbilar. Jag, som i vanliga fall tycker handlande är pest och pina, tycker det är rätt kul att gå och titta på vad de har och jämföra med vad saker och ting kostar hemma. Vi fick tag på allt vi tänkt oss och lite till förstås. I kväll blir det grillade köttskivor och wokade färska grönsaker. 


Så talade jag om för GPS-damen att jag ville till Te Anau Kiwi Holiday Park och fick hjälp dit. När vi kom fram blev jag tveksam om campingen jag beställt hos verkligen hette så och när jag kollade med bokningen jag printat ut och tagit med, visade det sig att jag känt på mig rätt. Vi var på fel camping. 

Nytt förslag till GPS-damen och sedan kom vi till rätt camping. Te Anau Lakeview Holiday Park gör skäl för namnet. Vilken utsikt vi har! Och vilket väder. Solen gassar från en molnfri himmel och sjön ligger stilla, så när som på det amfibieplan som tydligen gör 5-minuters rundturer med folk och följaktligen startar och landar regelbundet, men långt ifrån ljudlöst. Nåväl, han lär inte flyga i mörker.
 
 

 


 

Min utsikt när jag tittar åt vänster är bilen och Christer i nya kepsen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Åt andra hållet ser utsikten ut så här. Inte illa va?

 


 

 


Tillbaka till toppen

30 mars - Till Milford Sound


Idag blir det svårt att välja bilder. Vi måste ha tagit hundratals tillsammans, plus att jag filmat en hel del. Vad är det då vi sysslat med idag som genererar så mycket bilder? Jo, vi har varit på bussresa till Milford Sound. 

Trippen hette Fiordland Extraordinaire och den gjorde verkligen skäl för namnet, mycket tack vare vår chaufför och guide, Jackie. Vilken suverän kvinna! Hon körde bussen. Hon berättade om flora och fauna, historia och anekdoter från området, om männsiskor som bott där, om de första europeerna i området och mycket, mycket annat. 

Vi gjorde många stopp på vägen till Milford och alla var på fotovänliga ställen. Vi har fotat Earl Mountains spegling i Lake Mirror. Vi har besökt Knob's Flat, som är ett toalettställe för bussturer för de har 50 toaletter! Vi har stannat vid Hollyford Lookout och fått förmiddagsfika med dadelscones i Gunn's Camp. Vi har åkt igenom Homer Tunnel och mycket, mycket mer och då hade vi inte ens kommit fram till Milford!

När vi kom dit gick vi ombord på en kryssningsbåt som tog oss på en 2 timmar lång båttur utmed fjorden och vände när vi kom till mynningen och körde oss tillbaka. Under den resan hann vi äta vår lunch, titta på vattenfall, sälar och delfiner, åka inpå ett vattenfall och få fortlöpande kommentarer via högtalarna, inte undra på att kamerorna gick varma.

Jackie och bussen mötte oss när vi kom tillbaka till kaj och körde oss sedan till Milfords flygplats. Christer har nämligen gett mig min födelsedagspresent lite i förväg, en helikoptertur över fjorden och upp till Mt Tutoko glaciären, 2723 meter högt. Vi var fyra personer i helikoptern, Christer och jag och så ett kinesiskt par. Den turen varade en halvtimma och sedan blev vi avsläppta innan Homer Tunnel började och där plockade våra respektive turbussar upp oss igen. Det var min första helikoptertur och en verkligt fantastisk upplevelse som jag inte lär glömma i första taget.

Sen gjorde vi bara två stopp till på vägen tillbaka till Te Anau, en utsiktspunkt och så ännu ett stopp vid Knob's Flat, ni minns toaletterna. Resten av resan kunde vi njuta av utsikten från bussfönstren och strax innan klockan sex släppte Jackie av oss vid vår camping igen. Trötta är vi och väldigt uppfyllda av dagens otaliga intryck och upplevelser. Så vilka bilder ska jag välja? Det kommer inte att bli lätt.
 


Jag börjar med en bild från i går kväll när Christer grillade på den inbyggda gasolgrillen i bilen. Det blev jättegott!

Jackie, vår allt-i-allo idag. 
Syns väl att denna bild är tagen vid Mirror Lake.


Jackie berättade att Nya Zeeland har 180 olika sorters ormbunkar. 
Många av dem fanns att beskåda på stigen till dagens första vattenfall.
Dagens nästa vattenfall är fotat från båten ute på Milford Sound.

Den lilla sälkolonin består bara av hannar, berättade kaptenen. De ligger där och tar igen sig tills de ska ut och jaga honor.

Delfinerna vi såg har jag bara på video, så de får vänta tills jag är hemma igen.


Så här kan det se ut när ett mäktigt vattenfall träffar vattenytan. Båten körde in i "duschen" och de som stannade på däck blev blöta.
Detta är ett annat vackert vattenfall.
Visst ser han ut som en riktig helikopterpilot!
Den här bilden på sina passagerare, tog piloten i kortbyxor.
Södra alperna sedda uppifrån. Flygninger finns mest på video.

En mycket nöjd passagerare tillsammans med en mycket duktig guide och chaufför.
Tillbaka till toppen

31 mars. Det var lite vemodigt att lämna Te Anau, för vi hade det så himla bra där. Klockan tio åkte vi i alla fall och slutmålet för dagen var Queenstown. Först fick vi åka tillbaka samma väg vi kommit i 7 mil, sedan sneddade vi över till väg 6 via väg 97. Vi har idag bestämt oss för att väg 6 ska bli vår rutt för resten av tiden på Sydön. Den kan vi åka nästan ända fram till Picton, där vi ska färja över till Nordön den 7 april.

Vi åkte alltså på väg 6 och till att börja med var den väldigt rak och tråkig. Vädret var inte så strålande heller och vi såg en regnbåge, men det regnade inte på oss. Så småningom kom vi fram till sjön Wakatipu och tyckte det kändes som kaffedags och när vi såg en rastplats som uppfyllde kriterierna avkörning från vägen och vacker utsikt, helst med sjö, stannade vi och kokade kaffe och delade på sista glacerade syltbullen innan vi körde vidare.

Nu kunde jag inte klaga på att vägen var rak och tråkig, den blev snarare väldigt kurvig. En sträcka av vägen var hastighetsbegränsad till 35 km/h och gick under namnet Djävulens trappa. Wikipedia skriver - "This stretch of the highway is in part tortuously winding, and rises and falls over a stretch known as "The Devil's Staircase". Där gällde det att hålla tungan rätt i mun, men utsikten var hänförande och då var det ju bra att det inte gick så fort. 

Rätt vad det var var vi framme i Queenstown och där hade vi planerat att besöka en Maui-depå för att lämna ifrån oss den extra Tom-tom vi hade och likaså de extra sängkläderna för att få mer lastutrymme. Vi såg ingen Maui-skylt och så letade vi upp informationen från bokningen och såg att vi hade åkt igenom Frankton innan vi kom till Queenstown. Det var bara att vända och köra tillbaka, vilket väl inte låter som någon stor sak, men gatorna i Queenstown myllade av folk och cyklister och bilar och vi hade just krånglat oss igenom den en gång. Dessutom var det vägarbeten mellan Frankton och Queenstown, men det var bara att åka.

De tog emot både Tom-tom och sängkläder, men någon pall att kliva på när man skulle in i bilen, hade de inte. Christer får dra upp mig oftast. Vi åkte ännu en gång genom vägarbetena, men inte genom hela stan. I stället siktade vi in oss på campingen, som också hade Lakeview i sitt namn, men här har vi långt ifrån någon sjöutsikt. Däremot är här massor av campare i husbilar, tält och stugor. Populärt ställe Queenstown. 

Inte så populärt hos Christer och mig. Vi tog en promenad till det Kiwicenter som ligger i närheten av campingen, men där var det stängt. Vi såg i alla fall var gondolbanan startade. Den ska vi nämligen ta i morgon för vi ska äta lunch på restaurangen som ligger på toppen av berget. Vi vände neråt i stället, men mina knän tycker inte om branta nedförsbackar och inte trappor och båda delarna förekommer i stor mängd här. 

Nere i centrum tänkte vi skaffa något att äta, gärna ta med tillbaka till bilen, men det visade sig vara svårare än vi trodde för vi ville ha något nyzeeländskt förstås, men vi såg bara indiska, thailändska, kinesiska restauranger och så McDonald's. Det slutade med att vi bar hem en pizza att dela på. Det har vi nu gjort och jag har även en tumlare igång med en maskin tvätt. Det blir andra gången jag tvättar sedan vi åkte hemifrån. Den tvätten ska vara torr om en halvtimme. Tvättstugan ligger inte långt ifrån där vi står, så det är praktiskt.

Christer har med sig sin gamla systemkamera, som han egentligen aldrig använt på riktigt. Nu fotograferade han med den igår på helikopterturen och idag har vi fått radera 75 överexponerade bilder, helt vita och urblekta och oanvändbara. Surt! Så idag har han experimenterat och provtagit bilder med alla tre objektiven han har med. Bilden längst ner på Christer har förstås jag tagit, men med hans kamera. I fortsättningen kommer det bara fina bilder från hans kamera.


Vi såg förstås massor av får, men även några ställen där det betade stora hjordar av Red Deer. 

Vi fick veta igår att inte ett enda fyrfotat däggdjur har ursprungligen funnits i Nya Zeeland. De är alla inplanterade och inte alltid med så gott resultat.


Devil's Staircase
Lake Wakatipu

Den ska vi åka i morgon.
Visst var det här man hittade på Bungy-jump?
Här sitter Christer och väntar på pizzan. 

De här trapporna tog vi oss både nedför och uppför. 
Det står på skylten att man inte får cykla nedför trapporna, så då gjorde vi inte det.

Christer på semester! Foto: Kerstin
Kerstin på sitt livs drömresa. Foto: Christer
Tillbaka till toppen


 
1 april 2017, och jag fyller 72 år. Tänka sig att jag firar den dagen på andra sidan jordklotet och tydligen med höjdtema.  Först helikopter upp till glaciären och idag gondolbana upp till restaurangen. Det var minsann inte bara en restaurang där uppe. Det var ett turistcentrum med butiker, restauranger, utsiktsbalkong, bungy-jumping, mountainbike-bana, swing, stollift upp och ett slags släde ner och hang-gliding. Kanske fler saker ändå, men det är de jag kommer ihåg. När man stod på utsiktsbalkongen såg man ser mot avsatsen där bungy-jumpen och swingen var och där var en jämn ström av hoppare och gungare. 

Mountain-bikarna hade sina cyklar med utanpå gondolerna och sedan cyklade de nerför berget och åkte upp igen och igen. Det var en lång kö med cyklister som ville ha sina cyklar med upp till toppen. Där uppe var det gott om folk från alla håll och kanter av jordklotet och där var liv och rörelse och vackert väder. 

Vi hade bokat vår lunch till halv två och innan dess hann vi ta en grundlig titt på vad som fanns där. De hade bland annat tre tavlor hängande på väggen, en berömd tavla av ett par framför en loge, som jag inte minns vem som målat,  en världskarta och en tavla från Härskarringen, alla tre gjorda av jelly-beans! Den sista hette Lord of the Beans. I souveniraffären fanns allt och lite till, men det gällde att vara uppmärksam för mycket var tillverkat i Kina.

Lunchen bestod av ett större antal diskar med olika innehåll. Där fanns soppa, sushi, vegitariska rätter, inhemska rätter, sallader, kallskuret och varma rätter med olika tillbehör. De hade även ett omfattande utbud av desserter i rejäla portioner. Jag tog mig en Pavlova med kiwifrukt på. Den såg ut som en liten tårta och det tyckte jag passade. Det de inte var så bra på var kaffet. De hade en maskin där man fick välja själv och det som mest liknar svenskt bryggkaffe heter Long coffee, men den de hade var blaskigt, tyckte både Christer och jag.

Mycket mätta och belåtna tog vi gondolen ner igen för att gå till Kiwi-huset, men de skulle inte ha öppet så länge till så vi gick inte in, utan chansar  på något annat ställe att titta på kiwi-fågel på. I stället promenerade vi tillbaka till campingen. Det tog säkert nästan 10 minuter. Nu är vi nu hemma i bilen igen och tar igen oss efter alla intryck. Det är inte utan att det snurrar i skallen ibland av allt vackert och storslaget man får se. 

Tar med några bilder på blommorna här på campingen och på den kryddodling som finns utanför köksbyggnaden och som står till gästernas förfogande. Vi kommer säkert att häcka här på campingen resten av dagen. Kanske tar vi ut de campingstolar som finns i bagaget och njuter lite mer av utsikten och vädret. Vi har hittills haft otrolig tur med vädret.

Sjön är fortfarande Wakatipu, nu utsikt över Queenstownsbukten.

Tre cyklar kunde man hänga på varje gondol, men cyklisterna fick stå i en egen kö, annars skulle vanligt folk aldrig kommit med någon gondol.

Jelly-bean-galleriet. 

Till höger Lord of the Bean.

Den här hopparen har just kastat sig ut. Video.

Den här tjejen är på väg att hissas tillbaka upp igen.
Tillbaka till toppen


 
2 april
I natt gick Nya Zeeland över till vintertid. Vi trodde inte de höll sig med olika tider, men igår satt stora anslag på dörrarna till servicehuset med uppmaningar till oss att inte glömma ställa om våra klockor till vintertid, så det gjorde vi förstås innan vi la oss. Efter viss förvirring har vi kommit fram till att tidsskillnaden mellan oss och Sverige är 10 timmar. Det blir bra när vi ska återanpassas.

Jag såg i dag att jag fått många gratulationer på Facebook under natten. Dock verkar ingen tro på att jag bungy-jump-ade och det gjorde jag förstås inte. Lite självbevarelsedrift har jag allt kvar. Gårdagen blir ännu ett gyllende minne att lägga till samlingarna.

Klockan 10 senast skulle vi vara utcheckade och tack vare den extra timme vi vann på vintertiden, hade vi inga problem med den saken. Vi åkte först till DUMP-stället för att tömma grå- och svartvatten och fylla upp med färskvatten. Det var vi inte ensamma om att vilja göra, men efter en kvarts väntande blev det vår tur och när det var klart bad vi GPS-damen att lotsa oss till Haast, för det såg ut att vara en lämplig plats att åka till.

I all information från Maui, och speciellt understruket i handlingarna vi skrev på när vi hämtade bilen, står att vi lovar att inte åka på vissa vägar. En av de vägarna är The Crown Range Road och vi hade inte för avsikt att köra den vägen. Vi visste inte ens var den gick. Det gjorde visst GPS-damen, för efter någon mils körning uppmanades vi att svänga skarpt vänster, vilket jag förstås gjorde. Den vägen gick väldigt brant 
uppåt och det tog oss inte lång tid att inse, att vi nog var på en av de förbjudna vägarna, men vända var inte att tänka på. Vägen var en smal, men asfalterad serpentinväg och slingrade sig så sakteliga uppför.  I ytterkurvorna kunde man köra ut och låta övrig trafik passera och det var massor av trafik på den vägen.

Så småningom kom vi upp på toppen och en stor grusplan där vi tacksamt svängde av och lät koppling och lameller vila - och mig också. Det var gott om folk där och utsikten var förstås lika otrolig som på alla andra ställen vi varit hittills. Sen skulle vi ju ner igen. Det gäller att lita  på sina bromsar. Det var The Southern Alps vi skulle passera för att komma till västra kusten. Vi har kört många branta och slingriga vägar idag, men den första var värst. På ett annat ställe såg vi en jättestor skylt där det stod: Runaway Vehicle ramp 1000 meter, sen kom samma skylt med 500 meter och så 200 meter. Vi funderade på vad det kunde vara, men när vi kom fram förstod vi. Det var en tvärbrant uppförsbacke markerad med gula ränder och den var till för folk vars bromsar lagt av, eller som av annan anledning inte kunde få stopp på sitt fordon. De skulle kunna svänga upp där och stanna sin skenande bil. 

Vi har sett många vackra sjöar idag, Lake Wanaka och Lake Hawea heter två av dem. Lake Hawea town svängde vi in till, för det kändes som fikadags och vi har gjort slut på vårt fikabröd. Vi hittade en charmerande General Store med café och restaurang och glassbar. Vi plockade åt oss ett paket rumpstek, en limpa och lite kakor och sen fikade vi på kaffe och glass. 

Man tänker sig att två kulor glass kan vara lagom, så vi beställde två kulor var. Nya zeeländska glasskulor är enorma! Min glass består av en kula Gold Rush och en skopa Birthdaycake. Jag kunde inte motstå lite födelsedagstårta. Tjejen som skopade upp glassen sa att europeer alltid baxnar när de ser hur mycket man får i sin strut. Så frågade hon var vi kom ifrån och när jag sa Sverige berättade hon att hon hade en aunt (faster/moster) från Sverige. Vi fick vårt kaffe och satt sedan och kopplade av och tittade på folk och när vi var klara och gick ut ropade hon: Hej då! efter  oss.

Vi fortsatte vår färd mot Haast och några gånger bara måste vi stanna för att kunna fotografera ordentligt. Annars tar Christer mängder med bilder under färd, men vindrutan blir direkt full av insekter och solen blänker, så många måste vi slänga. Trots det har han säkert 90 bilder från idag i sin mapp. Jag har tagit 5.

Vi har åkt genom regnskog också. Regnskog full av så många olika nyanser av grönt, att man osökt kände sig som en sång av Barbro Hörberg. När bergen och regnskogen tog slut kom vi ut på en slätt ner mot Haast. Haast River höll oss fortsatt sällskap. Så kom vi till Haast och där fanns två campingar, såg vi i CamperMate, som är vår främsta källa till information. Christer tyckte stället såg trist ut och det tyckte jag också, men 
jag kände absolut inte för att köra 122 km på lika slingriga vägar för att komma till nästa camping, så vi har stannat på Haast River Top 10 Holiday Park.Vi har en plats med el och wi-fi och nära till servicehus. Eller rättare sagt service-hangar, för det är en gammal plåthangar man byggt om till servicehus och det har man lyckats väldigt bra med. 

Vädret har varit strålande idag också, men nu verkar det mulna på lite, så vi får se om det blir grillning på husbilen eller i hangaren, för där fanns tre gasolgrillar uppställda till gästernas förfogande. Jag har idag upptäckt, att när man sett allt vackert som finns att se, kommer det ändå något nytt runt nästa krök och krökar har det varit gott om idag. Nya Zeeland bjuder på fantastiska vyer!


Sista delen upp mot toppen av den förbjudna vägen.

Det är Queenstown som syns i bakgrunden.

Mums!

När vi åkte in mot Hawea Township åkte vi över en damm i nedändan av Lake Hawea. Det var bra tryck på vattnet.
Utsikt över Lake Hawea, dammen borta vid horisonten.
Utsikt över Lake Waneka.
Typisk scen, får och bergstopp med snö.



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Svårt med regnskog, men kanske bilden till 
höger ger en aning om hur det ser ut.
Tillbaka till toppen


 
3 april

Jag har just lärt mig en läxa om havet. Vänd det inte ryggen!

I morse såg jag soluppgången i Haast. I kväll tänker jag försöka se solnedgången i Hokitika. Där har vi nämligen ställt oss för natten. 
Vi startade från Haast vid niotiden i morse och åkte först och fyllde upp tanken, för det verkade vara ont om mackar längst vägen. När det var klart siktade vi in oss på Frans Josef, ca 14 mil norrut. Vägen verkade vara av samma typ som den vi kommit på igår, massor av kurvor och däremellan raksträckor och hela tiden otroligt vackert. 

Efter bara en liten bit kom vi till en Lookout som hette Knights Point och vi körde förstås av för att kolla. Där hade man en underbar utsikt över havet, som väl måste vara Indiska oceanen. Där fanns även en hel del information. Bland annat fick vi veta, att vägen vi kommit på igår genom Haast pass, inte fanns före 1960 och att vägen vi åkte på idag blev klar 1965. Innan dess var de här delarna av Westland rena utmarken, åtminstone för européerna. Maorierna hade förstås bott här länge.

Jag körde vidare och Christer fotograferade allt han såg. Idag överträffade han sig själv och hade tagit uppåt 200 bilder. Det blir nog några till om det inte mulnar på så vi inte får se någon solnedgång. Han har tagit bilder på alla en-fils-broar vi åkt över idag och det är många.

Vi kom fram till Frans Josef, som platsen heter. Det ligger två glaciärer efter väg 6, Fox och Frans Josef. Glaciär har vi redan besökt, så vi har inte nappat på några av alla de erbjudanden om flyg- eller helikopterturer över glaciärerna. I stället parkerade vi bilen och gick upp till huvudgatan och åt lunch. Jag åt en hjortköttspaj och Christer en Frukostmacka, som visade sig innehålla såväl ägg som bacon och ost. Vi var båda mycket nöjda med våra val.

Granne med lunchstället låg en mataffär och dit gick vi och fyllde på förråden av mat och sedan bar vi allt tillbaka till bilen och körde vidare. Vi använder appen CamperMate för att leta campingar och nu tittade vi på vad som fanns uppåt kusten och efter visst övervägande bestämde vi oss för att leta upp just den här campingen. Den är väldigt liten. Den har 11 campervan-platser, ett litet servicehus, ett litet kök...osv. Får mig att tänka på sagan om den lilla, lilla gumman. 

Grejen med att stå här är att stranden ligger mindre än hundra meter bort. Christer och jag har varit ner och tittat en gång redan. Det var då jag lärde mig läxan. Först blötte vi ner strumpor, Christer, och skor, båda två. Sen tyckte jag att det blev så fina fotavtryck i sanden att jag ville ta ett kort på dem och bad Christer flytta på sig för hans skugga föll över avtrycken. Jag vände ryggen åt havet för att ta kortet, Christer vände ryggen åt havet för att titta på och då slog förstås havet in med en ovanligt hög våg och blötte ner oss båda två, rejält. Bara att gå tillbaka till bilen och byta till torra kläder. Mina skor ligger på tork utanför bilen och min klänning och tightsen jag hade på mig hänger här inne. 

Vi fikade och tömde kameror och rätt snart var det dags att gå tillbaka till stranden för att titta på solnedgången. Det var vi många som gjorde.
Havet brusade, himlen var brandgul och solen sjönk, förvånansvärt snabbt under horisonten och försvann och vi gick tillbaka till campingen och tittade på vilka bilder vi fått. Nu finns det också en liten video länkad från solnedgångsbilden.

Någon timme senare, när det blivit riktigt mörkt, vandrade vi upp till den andra stora attraktionen här i Hokitika, nämligen Glow Worm Dell. Det är en stenig stig upp mot gamla fyrtornet och man behöver inte komma många meter in på den innan man befinner sig i totalt kolmörker. När ögonen vant sig och man kommit längre upp på stigen, ser man att det gnistrar som av små diamanter runt omkring stigen. Jag är ju rätt optimistisk av mig och hade kameran med, men det är omöjligt att fånga diamatkänslan, fast jag gjorde ett försök. 


Soluppgång i Haast.

Indiska oceanen uppifrån Knights Point

Regnskogen lite från ovan.

Typisk bild där vägen går mellan lummiga växter och berg syns i fjärran.

Ett exempel på hur en one lane  bridge kan se ut.

Foxglaciären

Så skönt att få vila lite från Jante.

Hokitika - here we come!

Vår lunchparkering med Frans Josef-glaciären i fonden.























Visst är det lustigt hur fotspår i sand ser ut att stå upp ur sanden i stället för att vara fördjupningar. Och sen kom vågen!


Christer med torra strumpor och skor och jag med torra skor.
Det var många som samlades på stranden för att beundra solnedgången.
Solnedgång i Hokitika. Klicka på bilden och se videon.
Glow Worm Dell
Tillbaka till toppen


 
4 april
Som pensionär bör man ju bara göra en sak om dagen, men igår gjorde vi ju flera saker. Idag har vi gjort en. Vi har besökt Pannkaksklipporna.

Jag vaknade vid sextiden och satt och pratade med Anna en stund och såg solen gå upp. Ja, jag såg den inte gå upp, för det var en hög ås i vägen, men jag såg att den gått upp, för det blev ljust och molnen var upplysta från undersidan. När jag ändå var vaken passade jag på att komplettera gårdagen med kvällens utflykter och även rätta till ett fel i bildtexterna.

Christer kom också upp tidigt och vi utförde våra morgonsysslor, som att bädda och laga frukost. I förrgår när Christer var och diskade och skulle bära tillbaka allt i den plasthink som hör till bilen, gick handtaget till hinken sönder och allt ramlade ut. Det mesta på diskbänken, men ett glas gick i kras och en mugg förlorade sitt öra. De har tjockt porslin i muggar och tallrikar och grytorna är av rostfritt stål. Det verkar inte vara några viktrestriktioner på såna här campervans. Vi får vi leva med en öronlös mugg.

Duschen var av högtyckstvättstyp, men varm och skön och jag är säker på att jag blev ren. Tja, så gav vi oss iväg efter den plan vi gjorde i går. Vi stannade på några extra vackra platser och dem var det gott om. Greymouth körde vi rakt igenom, men noterade att villorna såg mer välvårdade ut och var större än dem vi tidigare sett. Därav drog vi slutsatsen att folk i större städer tjänar mer pengar. 

Vårt mål var nu pannkaksklipporna och de låg precis vid vår väg, så de var lätta att hitta. Parkering för campervans fanns det också, så det var bara att köra in Klipporna är helt tydligt en turistattraktion och man hade verkligen gjort det lätt för oss. Där var en asfalterad promenadslinga runt och många utsiktspunkter där man kunde ta bilder på klipporna. Den frodiga växtligheten längs asfaltsgången hade här och där skyltar som berättade vad det var för växt. Det uppskattade jag mycket att få veta. Vägen runt var väl sådär en dryg kilometer och en fantastisk upplevelse.

Väl tillbaka vid vägen igen gick vi till ett av caféerna som låg där och åt en tidig lunch bestående av - ja, just det pannkakor. Mätta och belåtna gick vi sedan till bilen och åkte vidare. Vi ville ju över bergen så mycket det går innan det börjar regna, men det är långsam körning och man måste vara på helspänn hela tiden och väldigt många vägarbeten, så vi bestämde oss för att stanna på Murchison Motorhome Park. Dit kom vi vid halv tretiden. 

Vi har boat in oss, vilket betyder att vi anslutit elen, vridit på gasolen och loggat in på nätverket och är redo. Vi lär inte gå ut i kväll. Det har blivit bra mycket kyligare och dessutom har vi lånat en DVD-film, mot deposition, i receptionen. Det sitter en TV-skärm i bilen, men det finns ingen antenn. Meningen är att den ska användas till just DVD-er. Damen i receptionen rekommenderade filmen - The World's Fastest Indian. Är det någon som sett den?

Till middag i kväll ska vi äta inhemska korvar och kanske vita bönor, eller kanske bara med bröd. Vi får testa oss fram. De ser inte ut som våra varmkorvar direkt.
 


Kustvägen norrut anses vara mycket vacker och vi säger inte emot.
Skylten anger rekommenderad hastighet genom kurvan.

De kan också se ut så här och visa hur kurvorna går. 
Hastighetsbegränsningen är dock oftast 100.

Den här one lane bridge var läskig, för den är nött och skumpig och så går där järnvägsspår där man ska köra.

Den här passagen var ingen bro, men den var lite läbbig ändå. Man åker på en mycket smal hylla med berget över skallen och alltihop ser ut att vara uppstöttat av en enda stolpe. Ser du den?

Entrén till attraktionen gick inte att missa.
 
Som ni ser är det breda släta gångar att promenera på.
Nedan ett exempel på en skylt jag gillade. Nu känner jag igen en nikaupalm nästa gång jag ser en.
En oslagbar kombination, Christer, hav och pannkaksklippa.
Det är märkliga formationer. Påminner lite om raukar, fast mäktigare.

Detta är Christer som fotograferar sin skugga.

På några ställen fick man gå i trappor av klippor.

Vattnet eroderar klipporna hela tiden.
Tjocka pannkakor med bacon, bananskivor, stekt banan, vispgrädde och lönnsirap. Som tur var fick vi dela på en portion. Det var gott!

Inte lätt att vara träd i närheten av havet.

Så här ser många hus ut, låga och med stora fönster.

Vi har inte sett många husvagnar på vägarna, men idag kom vi ifatt en, som jag lyckades köra om i en uppförsbacke med långsamfil. Sen körde han i hasorna på mig ända tills vi svängde in på campingen.

Det är nog inte så roligt att vara STOP-GO-skyltsskötare. Vi trodde han somnat på sin post, men så lyfte han på hjälmen och kliade sig i huvudet. Vi passerade många vägarbeten idag.

Tillbaka till toppen


 
5 april

I natt har det regnat och det var rätt mulet och lite duggregn när vi vaknade i morse. Inne i bilen har vi det torrt och varmt. Dieselvärmen fungerar utmärkt och har två utblås, ett bakåt i bilen och ett mot stora skjutdörren. Till frukost idag bestämde vi oss för att prova brödrosten som också finns i bilen. Mikrovågsugnen har vi förvandlat till förvaringsplats för necessärer och mediciner. Efter frukost blev det disk och hopplockning, som vanligt, men några minuter i tio var vi klara att åka. Då var det mulet, men det regnade inte.

Dagens etapp var planerad till Nelson. Det är inte så långt, men nyzeeländska vägar tar minst dubbelt så lång till som man tycker det borde ta när man räknar ut avståndet. Det beror förstås på att medelhastigheten inte blir så hög på vägar där man måste sakta ner till 25 km i timmen vid var och varannan kurva. Efter en jättelång uppförsbacke dök det upp en skylt till en Lookout. Klart vi svängde upp fast vägen var mest ett sandspår. Efter kanske hundra meter kom vi upp till en parkeringsyta och där stannade vi och gick ut och tittade på utsikten. Vi såg inte så långt, men det vi såg var vackert nog. Jag var belåten med att få ha på mig min gula regnkappa idag igen. När vi ändå stod stilla passade vi på att förmiddagsfika innan vi fortsatte. 

Vi ställde in GPS-damen på Westfield, för där sa CamperMate att vi skulle kunna fylla på både diesel och LPG. LPG tror vi betyder flytande propan gas på svenska. Det var lätt att hitta Carltex-macken och en trevlig dam fyllde på gasol åt oss, men dieseln fick Christer tanka i själv.

Nu var det inte långt kvar till Nelson och vi började titta på var vi ville bo i natt. Det finns flera campingar i och omkring Nelson, men vi fastnade för en Top 10-camping i utkanten av staden och den letade vi oss fram till utan GPS-hjälp. Klockan var nog inte mer än ett när vi kom hit och fick oss tilldelat plats nr 11. Jag frågade speciellt om wi-fi-tillgången för jag ska prata med min mamma i kväll. Det ingår 250 MB, men när han hörde det gav han mig ytterligare 250 MB utan att jag behövde betala. 

Problemet var bara att det inte gick att logga in. Inte på någon av våra apparater, så till sist tog jag paddan under armen och gick ner till receptionen och beklagade mig. Där kunde jag logga in hur enkelt som helst. När jag kom tillbaka till vår plats hade jag inget nät igen. Då tog jag telefonen i handen och gick runt tills jag fick nät och sedan bad jag att vi skulle på byta plats. Det fick jag förstås och nu står vi på plats nummer 3 med tillgång till nätet.

Då tog vi en promenad ner till centrum och såg oss omkring lite. Det verkar vara en mycket internationell stad om man ska döma efter restaurangutbudet. Vi såg en del fina gamla hus också och kyrkan, innan vi vandrade tillbaka till campingen via en supermarket. Hushållspapper, köttfärs, banander och pålägg bar vi hem. Mina knän var riktigt sura på mig innan vi var tillbaka, men jag fixade det. Vi steg in i bilen och 
sjönk ner i sofforna och tyckte vi varit duktiga.

Då kom regnet. Det störtregnar, men vi har det så bra här inne. Vi har tömt kamerorna och Christer tar sin obligatoriska siesta medan jag skriver dagens rapport. Plötsligt far dörren upp. Det är en sån där skjutdörr ni vet och jag hann tänka att - jösses blåser det så mycket, när ett förskräckt damansikte under ett paraply utbrast - Oh, I crasched into the wrong camper, på bred amerikanska. Christer for upp och försäkrade henne 
att det inte gjorde något och hon försvann till sin egen bil. Bilen vi åker i hör till de vanligaste verkar det som. På varje camping vi stått på har det funnits flera likadana som vår. 

Utsikt på campingen och frukostbordet.

Vi undrar vad de vita träden är för sort.

Så här blev bilden jag tog när jag står i min gula regnkappa här bredvid.
Vägen till Lookout-en.
Här fyller man på vår gasol-flaska. 7,5 liter gick det i.

Pampig kyrka i Nelson.
Utanför muséet stod det här pianot. Många som gick förbi passade på att spela något. Jag valde Den blomstertid nu kommer.

Trodde jag hade ett eget bageri i Nelson, men KB stod för kiwi bakery.
 
 
Gatan ner till centrum är spikrak och ca 2 kilometer lång. 
Tillbaka till toppen


 
6 april

Det regnade när vi vaknade också, men det var vi beredda på. Man sover skönt i den här bilen också, men till skillnad från vår egen måste man bädda upp sängen varje kväll och plocka tillbaka den varje morgon. Utrymmet är ju inte bara säng, utan också sittgrupp och matsal. Christer har fått bra snits på bäddandet vid det här laget.

Vid niotiden var vi  klara för avfärd och GPS-damen inställd på nästa ställe vi tänkte stanna på. Top 10 i Picton. Färjan avgår 10:45 i morgon och vi ska vara där minst en timme innan. Då är det bra att ha nära.

Något konstigt hände mig på vägen till Picton. Efter ungefär en timmes körning började jag känna mig jättetrött och jag gäspade och gäspade. Till sist vågade jag inte köra längre, utan körde av vägen och stannade. Christer skulle fixa mig kaffe, men innan han hade kaffet klart hade jag somnat på soffan! Jag kunde helt enkelt inte hålla ögonen öppna. Efter en halvtimme vaknade jag och kände mig pigg igen och så fick jag kaffet också innan vi åkte vidare. Jättekonstigt!

När vi närmade oss Picton såg vi fler och fler vinodlingar och stora vincisterner längs vägen. Sista biten vi körde var absolut spikrak i nästan två mil och hela sträckan var kantad av vinodlingar och vingårdar. Framme i Picton kom vi direkt till campingen, tack GPS-dam. Det är inte högsäsong, så ingen konst att få en plats. Det första vi gjorde, efter att ha kopplat in elen, var att bära iväg våra smutsklädssäckar till tvättstugan och sätta igång två maskiner. 

Det tar 30 minuter för en maskin att tvätta klart och sedan 40 minuter i torktumlaren och sen är det bara att vika ihop och bära hem sin rena tvätt. Där fanns även strykjärn och strykbräda, så de få saker som behövde strykas till, kunde man göra direkt. Allt är väldigt praktiskt, men inte direkt billigt, tror jag, ca 55 kronor för tvätt och tork. Nåja, det är billigare än att köpa nytt.

Efter att tvätten var klar och omhändertagen klädde vi på oss och tog en promenad ner till centrum. Picton är en gullig liten stad med massor av båtar i marinan. Från campingen är det inte långt till centrum och bara man korsat gatan utanför är det promenadväg resten. Vi gick förbi marinan med alla sina båtar och över en bro man byggt över inloppet och så var man framme. 

Vi strosade längs huvudgatan och tittade på folk och i skyltfönster. Jag ville äta fish'n chips, vilket lär ska vara Nya Zeelands nationalrätt, men den första vi kom till var stängd och den andra som erbjöd rätten var en KFC och det ville vi inte ha. Till sist hamnade vi på Mike's och Christer åt Roast lamb med tillbehör och jag en Chunkey Seafood Chowder. Det hade jag ingen aning om vad det var så jag frågade. Han sa att det var lite av allting och att det var en jätteportion. - Har du doggy-bags, frågade jag och det hade han sa han, men i stället ordnade han så jag fick en mindre portion. Mindre vet jag inte om var, men jättegod och jag åt upp alltsammans. Christers tallrik var också renäten när han var klar.

På väg tillbaka till campingen såg vi en båt med skolbarn som tydligen varit på utflykt. De sjöng när de åkte in i hamnen, någon sång på maori-språk, väldigt exotiskt och vackert. Det tog oss inte lång tid att komma tillbaka och nu är vi i bilen, mätta och belåtna och jag misstänker att vi kommer att lägga oss tidigt. 

Christer bäddar.
Sovutrymmet blir säkert minst 2 x 2 meter.

De första milen ut från Nelson var det de vanliga krokiga bergsvägarna, fast nu i regn. Vi mötte massor av långtradare, men den som låg först i vår kö körde inte fortare än 40 km i timmen.

När vägen rätade ut sig och vi kommit ner på slätten försvann han i fjärran. De kör fort.

Den här raden kossor var kanske på väg till mjölkning. De lunkade i vilket fall på ett led, som var en hel hage långt.

Vinstockar växte det i all oändlighet, verkade det som, och vingårdarna låg tätt.

Järnvägsspår har vi åkt över massor av gånger, men idag var första gången vi faktiskt såg ett tåg. 

Top 10 Holiday Park finns över hela Nya Zeeland och vi gillar dem.
Tvättstugan låg i ett litet hus för sig och innehöll två tvättmaskiner, två tumlare, strykbräda och strykjärn och en ho för handtvätt.
Det låg många stora fina båtar i marinan.

Jag är kommenderad till att stå vid räcket med båtar i bakgrunden.

Maten var väldigt god och riklig.
Man verkar ha behållet framsidan på sitt gamla hotell när man byggde ut åt sidorna. 
Den sjungande skolklassen på väg in i hamnen.

Här åker de under gångbron mellan centrum och marinan. Den bron gick vi alltså över.

Som synes slutade det regna ungefär när vi begav oss iväg ut, så vi hade uppehåll hela tiden vi var ute idag också. Vädergudarna är med oss.

Avslutar dagen med ännu en kommenderad bild. Christer ville att jag skulle klättra upp och sätta mig på krönet, men det totalvägrade jag att göra. 

Tillbaka till toppen


 
7 april

Innan vi lämnade campingen i Picton i morse passade vi på att tömma gråvatten och fylla på färskvatten. Sedan tog det oss inte många minuter att köra ner till färjeterminalen och fast vi var tidiga, var det många bilar före oss i köerna, men vi stod först i vår kö. Det betydde inte att vi fick köra på först, men vi hade god utsikt över vad som hände. Bredvid oss stod ett gäng motorcyklister som också skulle med färjan. Några av dem hade Hell's Angels New Zealand skrivet på ryggen. 

Det blev förstås vår tur att köra på också och även denna gång hamnade vi längst fram i en rad. Vi stod med utsikt över alla motorcyklar, som förarna hade fått spänna fast vid öglor i durken. Vi tog med oss pengar, kameror och jackor och sen letade vi rätt på passageraruppgången med hiss. 

Vi skulle till femte våningen, för i vår överfast ingick platser i Plus-loungen. Där fanns bekväma fåtöljer och fri tillgång till mat och dryck i den cafeteria som hörde dit. Ett antal värdinnor såg till att plocka bort disk så snart vi ätit något. De uppmanade oss att äta innan vi kom ut på öppet hav, för där skulle det vara "ruff" sjö. Vi försåg oss alltså av det som erbjöds och smorde kråset efter bästa förmåga. 

Vi var ju tvungna att gå ut på däck och ta lite bilder, men man gick snart in igen för det blåste kraftigt och blev kallt även om solen sken. Kaffe och kaka hann vi med. Sedan förvarnade kaptenen om att nu skulle vi snart komma in på oroligare vatten och han uppmandade passagerare som var utomhus att gå in och sätta sig Visst blev det lite gungigt, men vi som gillar berg-och-dalbanor hade inga problem med gunget. Det var många som försåg sig av de varmrätter som dukats fram. Man kunde välja mellan lax och ravioli. Christer och jag väntade med varmrätten till de kom och sa att de skulle ta bort den igen. Då åt vi varsin portion och laxen var jättegod. 

Tja, sen var det dags att gå ner till sitt fordon och vi behövde inte vänta särskilt länge innan vi fick åka av färjan. Vår CamperMate hade upplyst oss om att det fanns en parkering inne i Wellington där man fick stå i 24 timmar och att den parkeringen låg alldeles bredvid nationalmuseet, som vi förstås planerat att besöka. GPS-damen lotsade oss dit, men tyvärr kunde hon inte visa oss någon ledig parkeringsplats. Vi lyckades i alla fall ställa ifrån oss bilen och gick till Te Papa, om museet heter. Där har vi tillbringat hela eftermiddagen och tittat på allt möjligt. Bland annat har de en utställning om Nya Zeelands deltagande i första världskriget. Maorikulturen såg vi, Jordbävningar, fåglar, fiskar och mycket annat. 

När vi inte kunde smälta mer information gick vi tillbaka till parkeringsplatsen vi ska sova på i natt. Det är inte precis som på en camping, men det kostar lika mycket och här finns ingen service, ingen el, inget wi-fi. Eller det kanske det  gör. Ryktet säker att Wellington stad bjuder på gratis wi-fi. Om någon läser det här har ryktet rätt.


På väg in i färjan via en ramp. 
 
 
Till höger havet som det såg ut när vi påbörjade överfarten.

Klicka på bilden för att se hur det blev lite senare under överfarten.


Den här enorma maoriporten gjordes till en världsutställning

Jag lyckades fotografera kiwi-fåglar, även om de är uppstoppade och bakom glas.
Christer på utsiksterrassen med hamnen i bakgrunden.
Tillbaka till toppen