Nya Zeeland - Nordön - Reskarta

7 april - Färja och Te Papa
8 april - Wellington till Eskdale
9 april - Napier
10 april - Taupo till Cambridge
11 april - Till Parakai
12 april - Till Kauri Coast
13 april - Kauridag
14 april - Till Auckland
15 april - I Auckland
16 april - Lämna bilen
17 april - Sista dagen i NZ
18 april - Hemresa


8 april

Vi vaknade tidigt på vår parkeringsplats och bestämde oss för att åka så snart vi kunde. Vi åt varsin banan i stället för frukost, för det tänkte vi skaffa på vägen mot Napier, som var dagens mål. GPS-damen angav att avståndet var 273 km. Vi hade tittat på CampeMate och tänkte att väg 2 verkade vara rakaste vägen mot målet, men när vi kommit ut ur Wellington ledde hon in oss på väg 1 i stället.

Efter en stund upptäckte vi att vi inte var på den väg vi tänkt oss, utan på väg åt något annat håll. Det kanske hade varit den snabbaste vägen till Napier, men vi ville åka den väg vi tänkt oss, så vi försökte på alla sätt komma över till den väg vi valt. Det är inte lätt när man kör på en motorväg! Till sist hittade vi väg 58, en tvärsöverväg. Det var en sån där smal, krokig och backig väg som vi kört varje dag, så vi kände oss precis som hemma. Vackra vyer såg vi också, eller rättade sagt Christer såg dem och tog kort, för jag vågade inte släppa vägen med blicken. 

Så småningom kom vi ut på den väg vi tänkt oss och den var också backig och krokig, men däremellan spikrak. Vägarna i Nya Zeeland är annorlunda. Vi hade ännu inte fått någon frukost, men i en småstad stannade vi och i ett bageri där inköpte vi nybakade frukostbröd. Det var ciabattabullar fyllda med bacon och ägg och bearnässås!! Tro det eller ej, men de smakade jättegott. Vi stannade på en rastplats och fixade kaffe och åt våra frukostbullar. Utanför bilen spatserade det en tiggar-höna av någon sort jag aldrig sett förut. Christer bjöd den på bröd och på en bit bacon och allt gick ner. 

Mätta och upplivade fortsatte vi mot Napier, som är en större stad och där vi tänkt stanna två nätter för att utforska all art déco som stan är berömd för. Därav blev intet. När vi kom fram visade det sig att det var en musikfestival i stan och inte en plats fanns att uppbringa. Vid det här laget hade vi kört en bra bit över 35 mil och jag ville gärna stanna någonstans, så jag ringde till tre olika ställen, som låg runt Napier, men ingenstans fanns några lediga campingplatser. Det var tydligen dumt av oss att planera in Napier under en helg. En annan detalj är att skolornas lov börjar idag, så fortsättningsvis måste vi nog boka våra övernattningar i förväg för att vara säkra på att få någon plats.

Vi har alltså givit upp Napier och börjat köra mot Taupo, som är vårt nästa tilltänkta mål. Strax utanför Napier stannade vi och tankade. Man måste ha minst kvarts tank diesel för att värmen ska fungera och frysa vill vi inte. Vi har åkt in till varje camping vi sett skyltar till och nu har vi fått plats i Eskdale, som ligger ett par mil från Napier. Det är en synnerligen lantlig camping, men vi har el, som vi ju inte hade i natt,  så vi kan ladda allt som behöver laddas, iPhone, padda, dator och min tandborste!! Det här stället har ingen wi-fi och det lär knappast finnas någon kommunal wi-fi heller, som vi hade i natt.  Å andra sidan skulle det kosta 30 NZD att bo här, men de tog inte kreditkort. Vi behövde bara betala alla kontanter vi hade, vilket var 26 dollar och några cent och så fick vi stanna ändå.

Det var soligt och fint när vi kom, så vi satt en stund i våra solstolar och kopplade av efter den långa färden. I bakgrunden betar några tjurar. Vi kan höra trafiken från vägen, men inte så högt att det stör. Då och då hör vi skott uppifrån skogen på kullarna på andra sidan ån. Vi bor i spenaten i natt.

I vår Tom-tom ingår 1 GB surf. Den ska jag försöka utnyttja till att lägga upp den här rapporten. I kväll om den fungerar och annars nästa gång jag får tillgång till wi-fi. Allt är väl i casa Bengtsson och idag körde vi förbi en gata som hette Bengtson Rd. Vi har också passerat Dannevirke och Norswood. Kan man spåra ett nordiskt inflytande kanske.


Här blev det fel

Här upptäckte vi att det blivit fel.

Första bilden från tvärsövervägen.

Så här såg vägen framför oss ut....

... och bakom oss. Ni förstår att man fick vara på helspänn.

Tiggarhöna av okänd ras.

Det stod minst 100 vindsnurror uppe på bergskammen.

När vi äntligen såg en amatörbostad fanns det gott om antenner.

Ser ni tjuren i bakgrunden? 

Lite lägerkänsla över campingen, men servicehuset är rent och snyggt.
Tillbaka till toppen
 


 
9 april

Som ni kanske märkte fick jag inte till någon uppladdning i går, men idag på eftermiddagen kunde jag ladda upp gårdagen tack var Napier City Free Wi-Fi.

I morse sken solen från en klarblå himmel och runt omkring oss kvittrade och sjöng en mängd okända fåglar, men vackert var det. Dagens dusch var helt ok, men lite kul att varm- och kallvattenkranarna satt hög upp bredvid duschmunstycket. Med lite fipplande gick det att få till en bra vattentemperatur och jag kunde tvätta håret och resten av mig också för den delen. 

Idag hade jag kommit över gårdagens besvikelse över Napier och vi bestämde att ge stället en ny chans. Vi var ju bara några mil utanför stan. Den enda wi-fi vi hade var surfen i min telefon, men via den beställde jag två biljetter till The Deco Tour till klockan 11.30. Vi tog det lugnt och åt frukost, diskade och slängde skräp innan vi åkte tillbaka mot Napier. 

Vi visste ju att det skulle bli svårt att parkera bilen så vi ville vara ute i god tid. Det var söndag, strålande solsken och massor av folk längs stranden. Det var där vi till slut kunde parkera. Då hade vi varit in på flera parkeringar inne i stan och fått åka ut igen för allt var knökfullt. Vi hade tur för nu fick vi en långpromenad tillbaka mot centrum och fick en chans att se allt fint som låg mellan gatan och havet. Vi såg supermoderna stora lekplatser, en inhägnad där man hade cykelskola för små barn för att de skulle få träna utan risk, där fanns en jättestor skatepark, en sjunken trädgård, minigolf och mycket annat. 

Rundturen skulle utgå från The Art Deco Shop på Tennyson Rd och dit kom vi strax efter elva. Vilket retro-ställe! Vilka hattar de sålde. Dem skulle du gilla Anna! Vi fick sätta oss och titta på en film om jordbävningen 1931. Den som i princip jämnade staden Napier med marken. Den jordbävningen höjde landet med över två meter och gav staden en massa ny mark där det idag ligger bland annat ett flygfält. Direkt efter jordbävningen funderade man på att helt enkelt lämna platsen åt sitt öde och flytta till något annat ställe, men ganska snart bildades ett råd som gjorde upp nya stadsplaner och satte igång byggandet av dagens Napier. På 30-talet var Art Deco det som var modernt och följaktligen är stadskärnan byggd i den stilen. På 22 månader byggde man upp staden.

Numera har förstås många andra byggnader tillkommit, men kvarteren mitt i stan är fortfarande nästan uteslutande Art Deco.  Vår guide, en frejdig kvinna som hette Yvonne, hade massor av information att komma med. Vi var bara 4 personer i minibussen. De andra två var två kvinnor från Christchurch och Nelson. Yvonne tog oss runt inne i stan och berättade historier om människors öden under jordbävningen. Vi fick varsin pärm med bilder av hur byggnader sett ut innan jordbävningen och så visade hon oss hur de ser ut idag. Det var väldigt intressant och roligt och gripande. Hon hade också väldigt bestämda åsikter om en del av de modernare husen. Hon tyckte de skulle rivas.

Halvannan timme varade turen och då hade vi också fått komma upp på Bluff Hill och beskåda utsikten över hamnen och över det som en gång var hav, men nu är åkrar och ängar. Det mest berömda Art Deco huset är National Tobacco Company building som lär ska vara Nya Zeelands mest fotograferade hus. God tvåa är stationshuset i Dunedin, det har ni redan fått se. Vi fick höra mycket annat också, men det ska jag inte trötta er med nu. Vi blev avsläppta där vi stigit på och vi var väldigt nöjda med att vi inte gav upp, utan åkte tillbaka till Napier. Det hade varit jättesynd att missa den stan. 

Nu var vi jättehungriga och gick till ett matställe tvärs över gatan. Där såg jag en dam som satt och åt fish'n chips och då ville jag ha det också.Christer tog  samma och vi var rörande överens om att vi aldrig någonsin ätit så god fish'n chips.

Så promenerade vi tillbaka till vår parkerade bil och det var då jag upptäckte att stan bjöd på wi-fi och då passade jag på att ladda upp gårdagen. Sen använde vi appen CamperMate för att hitta en supermarket. Det fanns förstås många, men vi valde en som låg lite utanför stan och på vägen mot Taupo dit vi tänkt oss. Det gick jättebra att handla det vi behövde och sen ställde vi in GPS-en på Taupo Top 10, vi har ju blivit lite förtjusta i Top 10 ställen. 

Vi blev ledda en smal och krokig och backig väg och plötsligt började en varningslampa blinka på displayen. Den såg ut som en motor. Vi stannade och letade upp symbolen i handboken och kom fram till att motorn inte gillat backarna vi just åkt uppför. När jag startade bilen igen 
blinkade inte varningslampan mer. 

Det tog oss ca två timmar att köra till Taupo och det var skymning när vi kom fram. Nu står vi i alla fall parkerade på plats 61 efter att betalat den högsta campingavgiften hittills för att här finns massor av möjligheter som vi inte kommer att utnyttja, som uppvärmda pooler och jätte-TV över poolen osv. Vad vi kommer att utnyttja är servicehus, el och wi-fi.

Vi har inte pratat om vad vi vill göra i  morgon. Det får vi göra senare i kväll eller i morgon bitti. 

Så här fint är huset där Art Deco Centre ligger. Sedan 1980-talet drivs verksamheten av en stiftelse. De hjälper till att behålla och underhålla byggnaderna från 30-talet. De ordnar jippon med 30-talstema ett par gånger om året.

De som arbetar i shop-en är volontärer och klädda i tidsenliga kläder. Där fanns allt man kan tänka sig med 30-talsanknytning. Ganska mycket - vill ha! Men våra mjuka väskor passar inte att frakta hem Tiffany-lampor i.


Brandkåren. Det utbröt häftiga bränder efter jordbävningen, vattenledningarna var förstörda så brandkåren skulle hämta vatten ur havet, men när de kom ner till stranden fanns inget vatten. Havet hade dragit sig tillbaka hundratals meter. Kvar låg fartygen i dyn och massor av fisk.
Stan fick brinna ner. Det tog fyra dygn.

Utsikt från Bluff Hill. Det som nu är slättland var tidigare hav.

Vår guide Yvonne.

Klockan i Art Deco-stil är en gåva av en engelsman. Problemet är att den visar olika tid på varje sida.

Porten till National Tobacco Company.

Napiers äldsta hus, 140 år gammalt och av trä. Trähusen klarade sig bättre än tegelhusen under jordbävningen, om de inte låg inom brandområdet förstås.

Glasfönstret i nya katedralen är hopsatt av uppsamlade småbitar från den förstörda tidigare katedralen.

I väntan på maten fotograferade vi varandra.

På vägen tillbaka till bilen tog jag den här bilden på Milleniumbågen. Den är ställd så att solen gick upp genom den på nyårsdagen. Yvonne påstod att de var de enda som såg soluppgången den dagen. Överallt annars var det molnigt.

De sex husen är byggda av en rik man, ett hus till varje dotter och kallas förstås Six Sisters.
 
 
 
 

Skymningen föll på vägen till Taupo.

Tillbaka till toppen


 
10 april

Vi vaknar på lyx-campingen vi hamnade på. Dagens första fråga blir, vart ska vi ta vägen nu? Då öppnar man sin CamperMate-app 
och tittar runt efter vad som finns inom lagom avstånd. Först tänkte vi oss till Rotorua och delta i en Maoriafton, men när vi försökte boka oss via nätet fanns det inga platser kvar. Nähä, tänkte vi då och sa till varandra, att vi egentligen inte ville gå på såna där turistjippon.

I stället hittade vi något annat som lockade mer. Railcruising i hybridfordon. Oemotståndligt ju! Stationen hette dessutom Mamaku, vilket vi förstås raskt omvandlade till Mamma Mu. Där fungerade webbokningen och valde avgång 15.oo. Så knappade vi in Mamma Mu i GPS-en och for iväg.Mamma Mu låg inte så långt bort som vi trott och vi var ju iväg innan tio, så när det dök upp en brun skylt som visade mot WAI-O-TAPU Thermal Wonderland, svängde jag förstås av dit. Jag tänkte att det är väl något som ångar.

När vi kom fram visade det sig vara en turistattraktion med jättestor parkering och gossar i orange västar som dirigerade bilarna. Det osade 
dessutom svavel, men vi svängde lydigt in och parkerade och promenerade ner till ingången. Det var ett stort hus med restaurang, souvenirshop och restrooms. På en skylt utanför kunde vi se att man skulle gå markerade stigar genom området och det kände vi inte för, speciellt som jag inte gillade svaveloset. I stället fotograferade vi ett litet gult svavelhål där det ångade lite lagom alldeles vid vägen och själva området fotograferade vi också från en utkiksplats. Sen åkte vi vidare.

Järnvägsupplevelsen hade en avgång klockan 13 också, så vi körde dit för att se om vi kunde komma med då i stället och det 
var inga problem. Vi var tre par i varsitt självkörande fordon som startade med visst mellanrum och sen rullade det på. Vi fick en guidning också av en högtalarröst, som berättade om banans historia och att den lades ner och fick förfalla 2001, men att 2009 började det här bolaget röja upp och reparera spåren, bygga stationshus och inte minst konstruera de fordon vi åkte i. Fordonen var hybrider och gick enbart på el på utvägen, som hade en nivåskillnad på 250 meter neråt och på tillbakavägen drevs fordonen av en bensindriven generator som laddade batterierna. De små vagnarna såg urgulliga ut.

Trots att vi tyckte att vi klätt oss varmt blev det rätt kyligt i de öppna fordonen, så det var skönt att komma in i värmen i bilen efteråt. Då tog vi fram CamperMate och tittade efter lämplig campingplats och när vi såg att det fanns en i Cambridge, kände jag att dit skulle vi åka, vilket vi gjorde och nu står vi parkerade under en jättelönn och en jätteplatan. 

Klockan var väl inte mer än halv fyra och vi hade fikat och nu bestämde vi oss för att ta en promenad till Town Centre. Vi hade fått en karta när vi checkade in, med inritad promenadväg. Den tog vi med oss och gav oss gladeligen av. Tre och en halv timme senare stapplade vi äntligen in på campingen igen, efter att ha irrat runt och försökt följa kartan. Något centrum kom vi aldrig till. Det blev mörkt, men fullmåne, och vi var övertygade om vi aldrig skulle hitta tillbaka, för de gator som fanns på kartan fanns inte i verkligheten.


Svavelosande turistattraktion.

Lite lagom mycket os från en liten svalvelhög.
Området från utkikspunkten.
Mamma Mu järnvägsstation.
Vi åkte genom regnskog.
Vi åkte över öppna landskap med utsikt över Rotoruasjön.

Här tog spåret slut och vagnarna vändes.

Så här satt vi. Christer var förare, men han fick absolut inte röra något.
På tillbakavägen beskådades vi av en tjurkalv.



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vår bil står till höger bakom trädet.

Den här fågeln fångade Christer på bild. Det sjöng väldigt märkligt.
Solljus genom bladverk och floden i bakgrunden.

Besynnerliga kottar såg vi också, men sen blev det mörkt och månen lyste på oss två irrande vandrare. 
Tillbaka till toppen


 
11 april

Dagen blev inte precis som vi tänkt oss. Ni minns kanske att jag berättade om att motor-symbolen blinkade på displayen för några dagar sedan. I går kväll när jag skulle parkera på campingen gjorde den det igen. Den blinkade i orange. så i morse bestämde vi oss för att ringa det servicenummer vi fått och fråga vad vi skulle göra. Det kändes inte bra att köra med en blinkande symbol framför nosen. 

De svarade ganska direkt och jag fick berätta vad problemet var och tjejen jag pratade med skulle kontakta en servicekille, som i sin tur skulle höra av sig. Det här betydde ju att vi inte kunde checka ut som vi skulle innan klockan tio, men när vi berättade om vårt predikament fick vi stanna så länge vi behövde.

Efter en stund hörde servicekillen av sig. Han hette John och när han fick klart för sig att symbolen blinkade orange och inte lyste rött, sa han att det kunde vi köra med, lämpligen till närmsta Mercedesverkstad, vilket var i Hamilton. Han skulle ringa dit och förvarna att vi kom. Så i stället för att åka till Parakai, som vi tänkt oss, åkte vi till 474 Te Ropa Rd och Ingham nånting, som Maui har avtal  med. 

När vi letat oss dit, vilket vi aldrig lyckats med utan GPS-damen, hade de alla papper i ordning och jag fick skriva på och sedan fick vi vänta i deras kundlounge, medan de tog itu med bilen. I loungen var det sköna läderfåtöljer, kaffemaskin, kakburk och godis till kundernas förfogande under väntetiden. Där satt redan en dam när vi  kom in och vi började prata och det fortsatte vi med en god stund tills hon var tvungen att gå. Hon var 76 år, änka och älskade att sticka, så vi hade en hel del att prata om.

Efter, kanske en timma eller lite mer, kom en kille och berättade att de kört sitt diagos-program på bilen och hittat att de behövde byta bränslefilter, vilket de gjorde och sedan körde de diagnosprogrammet igen innan vi fick tillbaka bilen. Då var klockan framåt två och jag knappade in vår destination Pakakai i GPSen. Vi startade, men efter en tio minuter började jag tycka att vi var på väg tillbaka samma väg vi kommit, så vi stannade vid vägkanten och kontrollerade vart vi ville. Parakai, var det, så jag hade skrivit en bokstav fel. Så lätt med dessa liknanade namn överallt.

Ny inknappning och så var vi äntligen på väg åt rätt håll. Det var 16 mil till Parakai och TomTomen sa att det skulle ta två timmar. Det tog betydligt mer. Vi skulle passera i utkanten av Auckland och i flera mil fick vi krypa fram när vi inte stod stilla. Där var tvärstopp och alldeles tjockt av bilar i flera filer åt vardera hållet. Till råga på eländet var där också massor av vägarbeten på vägen. Under färden fick vi två samtal från Maui som ville försäkra sig om att bilen var OK och att vi var nöjda med servicen.

Nåja, nu är vi här och enligt uppgift ska vi ha tillgång till wi-fi. Det har vi inte. Vi når nätverket, men kommer inte ut på internet, så så var det med den saken. Det är över 20 grader varmt och väderappen säger att det ska regna i morgon. Vi tänker oss i alla fall upp till Waipoua Forest och titta på jätteträd. Sen får det regna hur mycket det vill. Vi har provianterat på vägen och klarar oss flera dagar.

Den här fina bron såg vi från Supermarksparkeringen.
Nya zeeländarna har humor.
Lite kvarvarande översvämning såg vi efter vägen.
Himlen var vacker.

Ett litet exempel på bilköerna. Det var mycket värre på många ställen.
 

Det berömda TV-tornet i Auckland såg vi när vi kröp förbi. Det ska vi ta en närmare titt på innan vi åker hem.

Tillbaka till toppen!


 
12 april

I afton sitter jag utomhus och skriver. Vi befinner oss på Kauri Coast Top 10 Holiday Park, ca 40 minuters körtid från Waipoua Forest, som vi tänker besöka i morgon. Det här är den mysigaste camping vi bott på. Campingen ligger som på en ö mellan två flodarmar och verkar vara otroligt välskött. Allt är toppenfint.

Vi började dock dagen på en annan camping, som inte var lika fin, men där var lätt att dumpa grå- och svartvatten och 
färskvatten fanns vid platsen vi stod på, så när vi åkte därifrån var vi redo för några dagar till. Det duggregnade när vi gav oss av och efter vägen hit körde vi genom duggregn, regn, ösregn, störtregn och sen uppehåll, innan det började om igen. Sista biten hit var det uppehåll och det är det än så länge, men det lär inte fortsätta så, efter vad vi hört. Man väntar dåligt väder i Nya Zeeland, så illa att alla som var ute i hyrbilar idag fick ett SMS med vädervarning-ar för översvämning, cyklonen Cook som ska svepa ner från Corimandelhalvön ner mot Wellington. Vi är så glada att vi skippade Corimandelhalvön och bestämde oss för jätteträden i stället. Speciellt nu när vi är på en sån toppencamping.

På vägen upp stannade vi några gånger för att fika, eller sträcka på benen och en gång i Dargaville för att gå in på en bank och växlade åt oss lite Nya Zeeländska dollar. Våra från flygplatsen betalade vi ju till campingen i Eskdale. Småstäderna här ser ut som man föreställer sig städerna i Vilda Västern. Små butiker på varje sida av en genomfartsgata. Urgulliga, men hopplösa att hitta parkeringsplatser i. 

Väl här såg vi till att få igång elen och börja ladda sånt som behövde laddas, det är alltid något. Sedan gick vi en runda runt ön och tittade. De har en väldigt fin lekplats med två innätade studsmattor, rutschkanor, gungor osv. Nedanför oss vid floden finns en Flying Fox, det vi kallar linbana, för folk upp till 80 kg. Lite längre bort kom vi till ett vadställe med linor att hålla sig i om man ville gå över. Sen träffade vi på en familj från Schweiz vars två pojkar badade i ett s.k. badhål och hade jättekul med ett traktordäck.

Överallt var det välklippta gräsmattor och ett överflöd av grönska och blommor. Vi gick också ner till det ställe vid floden där man lär ska kunna se ålar på kvällen, om man lyser på vattnet och på andra sidan en bro ska vi få en ny chans att se lysmaskar. På en av pelarna där hade man markeringar för hur högt vattnet hade nått vid olika tider. Juni 2014 var i särklass högst. Då måste stora delar av campingen varit översvämmad.

När vi återvände till vår bil satt vi ute och jag tömde kamerorna och fixade lite med datorn. Bland annat skrev jag en födelsedagshälsning till Maria, med en bild jag nyss tagit på en hortensiabuske. Sen kom de första regndropparna och vi flyttade in verksamheten. Christer hade tänkt grilla i kväll, men nu står han och steker våra frankfurterkorvar, som vi ska äta med ostkorvbröd, senap och ketchup. Det blir smaskens.

Det var gott och när vi ätit gick vi ut för att leta ålar och lysmaskar. Vi började med lysmaskarna och de hittade vi lätt. Det fanns massor. Sen tog vi oss försiktigt fram till flodkröken där det skulle finnas ålar. Det var verkligen kolmörkt. Man skulle lysa ner i vattnet med en ficklampa, hade vi fått höra, men enda ficklampan jag hade var telefonen och det ljuset nådde inte ner till vattnet, så jag brände av ett par blixtar åt det håll jag trodde vattnet var. Sen gick vi hem och när jag laddade ur kameran fick jag se att jag faktiskt hade ålar på bild. Inga lysmaskar dock.


Så här såg det ut där jag ramlade ur bilen. På elstolpen hänger färskvattenslangen och vi hade en egen liten soptunna.

Ibland är vägarna väldigt raka, men smala och den generella hastighetsbegränsningen är 100 km/h.
Utsikt genom Christers sidoruta.
Det här konstverket? stod högst uppe på en ås. 
Full fart utför - så kommer en kurva.
Men grannt är det.
Så här kan det bli när det regnar.
Såna här skyltar såg vi några stycken. Sen kom SMS-et.
Var är sheriffen?
Ännu en utförslöpa.

Och ännu en oändlig raksträcka.
Framme vid campingen vi bestämt oss för.
Det var varmt idag.
Christer vid vadstället.

Badande schweizare.

" The Hills Are Alive..."

Så högt har vattnet nått.



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Där fanns en ål på bilden.
Den här bilden på hortensiabusken skickade jag till Maria.
Tillbaka till toppen!


 
13 april

Vi beslöt oss alltså för att stanna på samma camping ett dygn till. Väderrapporterna var en anledning, en annan var att det är så himla vackert och lummigt här. När jag sitter här i bilen nu och tittar ut genom de regnblöta fönstren ser jag bland annat ett stort citronträd fullt med gröna citroner. Jag tror det är citroner och inte limefrukter när jag tänker på formen och storleken på dem.

I morse efter frukost gick vi alltså och betalade för ett dygn till  i stället för att åka iväg. Det var ägaren jag träffade och jag nämde då att vi tänkte oss upp till Waipoura  Forest för att titta på kauriträd. Det kan ni göra alldeles här i närheten, sa han, och berättade om Trounson Kauri Park. Klart vi nappade på det. Hit väntas värsta vädret komma framåt kvällen, så vi drog iväg dit på förmiddagen.

Det var inte långt bort alls och väl utmärkt och stor parkering och en 1,7 Km lång iordninggjort slinga genom urskogen. Han Trounson hade sett till att skogen blev ett reservat redan 1921 och sedan dess har den fått sköta sig själv i princip. The Loop, som slingan hette, tog oss runt mitt i regnskogen och vi såg massor med jätteträd. Vi kände oss rätt små i sammanhanget. Det är väldigt svårt att fotografera jätteträd, men vi tog en massa bilder och kanske någon kan förmedla storslagenheten av det hela.

Det började regna lite grann de sista hundratalet meter tillbaka till parkeringen, annars hade vi klarat oss helt. Det tog oss inte många minuter att komma tillbaka till campingen och efter en improviserad lunch var det dags att ta itu med tvätten. Vi hade växlat åt oss mynt på morgonen. Två maskiner tvätt och två omgångar tumlare, tillsammans 12 NZD. Det är snabba maskiner och tumlare, så vid halv två var allt torrt och jag behövde bara stryka lite t-shirts och mina långbyxor. Strykbrädan på det här stället var i knähöjd, men det gick det också.

Nu ska vi lata oss och kanske gå till samlingsrummet och titta på SKY news för att få veta mer om Cooks framfart. Vi har det torrt och varmt i bilen och så länge surfen räcker har vi inga sysslsättningsproblem heller. 


Man känner sig rätt liten bland kuari-träden. 






Urskog, regnskog och en väldigt mäktig känsla att vara mitt i.

Man fick böja ordentligt på nacken för att se toppen.
 
 
 
 
 
 
 


På ett ställe växte de i par.
 
 
 
 
 

Fast visst passar min gula regnkappa bra i grönskan?

Tillbaka till toppen!  


 
14 april

Idag vakande vi till blå himmel och en sol på väg upp över bergskammen. Folk hälsade och log och alla var glada att ovädret var över. Vi hade ju bestämt oss för att köra ner till Auckland idag och när vi vaknat till och ätit frukost packade vi ihop oss och drog iväg. Då var klockan ungeför kvart i tio. Innan vi åkte sa vi hej då till ägaren, som varit så hjälpsam och trevlig och jag fick hålla hans kiwi.

Det verkade som att alla andra, nåja de flesta andra, ville åka åt andra hållet, för vi mötte massor med bilar på väg norrut. Men det kanske är så att de jobbade igår och börjar sin påskledighet idag och vill bort från storstan. På sina ställen var köerna kilometerlånga och det var inte alltid vi kunde förstå vad som stoppade upp trafiken. Vi har också sett fler polisbilar idag än på hela vår tidigare resa. 

Det var 23 mil ner till Auckland och efter någon timme stannade vi och fikade på ett ställe  längs vägen. Det visade sig vara ett populärt ställe för lokalbefolkningen, som verkade äta lunch där, men vi åt varsin kaka och drack kaffe. Efter de första 5 milen var det State Highway 1 som gällde resten av vägen. Ibland såg den ut som en smal bergsväg, för att då och då bli bred och trefilig. Ingen ordning på den vägen. Ju närmare Auckland vi kom, desto bättre blev vägen. Till sist var det trefilig motorväg i båda riktningarna.

GPS-damen lotsade mig hela tiden, men någon gång måste jag har gjort fel, för sen fick vi åka lite fram och tillbaka på motorvägen innan hon fick av oss åt rätt håll och sedan lyckades leda oss hit till Avondale Motor Camp. Det var nog tur att vi bokat i går, annars hade vi blivit utan plats. Det här är den camping som ligger närmast flygplatsen och 19 minters körtid från den plats vi ska lämna tillbaka bilen på i övermorgon.

Jag var jättetrött när vi kom fram och jag lutade mig lite, och somnade förstås. Under tiden kom det en riktig störtskur, men nu när jag har vaknat igen är det uppehåll och vi har ätit soppa med goda bröd till. Till i morgon eftermiddag har vi biljetter till en stadsrundtur, men vi tar nog bussen ner till centrum på förmiddagen, bara det inte regnar alltför mycket. 

De var väl inte direkt översvallande vänliga i receptionen, men vi fick de upplysningar vi behövde. Bland annat fick vi en karta där han ringade in busshållplatser och en supermarket. Vad han inte berättade var, att det var stängt idag. Det fick vi upptäcka själva genom att gå dit och se skylten på dörren. Ingen fara, vi har mat så vi klarar oss i kväll och i morgon bitti.

Vi står längst upp av campingbilarna och vid sidan av oss finns en liten gräsmatta med en sån där kombination där bord och bänkar sitter ihop. Bortaför den är det ett plank och mot det planket växer en blommande rosenbuske. Plötsligt kommer det en dam och går fram till "vår" rosenbuske och klipper av tre rosor och går iväg upp till ett av småhusen. Var inte det urfräckt!

Den här rapporten ska jag försöka ladda upp via Tomtom-en igen. Vi vet inte om det finns någon allmän wi-fi på det här stället. 


Tokatoka Peak är nog en gammal vulkan, tror jag. 

Lite läskigt var det allt att hålla i kiwin, fast den var uppstoppad och höll sig väldigt stilla.


Det är väldigt grönt i NZ, en intensivare grön färg än hemma.

En liten bit av de kilometerlånga köerna norrut.
TV-tornet, Sky Tower, syntes bra idag.
 
 

Jag är tacksam att vi inte bor i tält. Så här såg tältområdet ut när vi gick förbi det på väg till den stängda affären. 
Tillbaka till toppen!


 
15 april

Lite duschreflektioner så här i slutet av resan. Jag har kommit underfund med vad jag tycker ska finnas för att jag ska gilla duschen. Först och främst ska det finnas flera krokar att hänga handduk och kläder på. En bänk man kan sitta på är också ett önskemål, liksom någon form av hylla vid dushen. Jag tycker också att det ska finnas ett draperi mellan där man hänger sina kläder och själva duschen. Duschen ska förstås ha bra tryck på vattnet och vara lätt att ställa in temperaturen på, inte strila som ett vattenfall under torrtider, men inte heller kännas som om man stod i en högtryckstvätt. Sen tycker jag om ifall det finns någon form av halkskydd också. Dagens dusch hade halkskydd och det var lätt att ställa in temperaturen. Inte många rätt där inte.

Efter frukost försökte jag få tag på en karta över centrala Auckland, för idag skulle vi ner på stan. Receptionen hade ingen karta, men vi tog oss till busshållplatsen och så småningom kom det en buss. Det tog ca en halvtimme att komma till centrum. När vi tyckte vi var tillräckligt nära Sky Tower steg vi av. Sen traskade vi runt och tittade oss omkring. Det var väldigt mycket folk i rörelse och väldigt många olika slags folk. Undrar hur många olika nationaliteter det finns i den här stan. När vi blev hungriga gick vi in på ett café och åt fish'n chips igen. Det är lite vågat att beställa samma rätt som vi redan tyckte att vi ätit den godaste av. Det blev väl sådär. Min fisk var bra, men Christers var av en annan modell och inte lika god. Det smakade OK och vi blev mätta.

Sight-seeingen vi bokat skulle starta halv tre och vi hade fått instruktioner om att infinna oss där en kvart innan.Det kom en regnskur när vi kom ut efter maten och vi tyckte allt verkade så jäktigt, så vi gick till Terminalen 40 minuter innan vi behövde och satte oss att vänta. Då nickade jag till med huvudet mot Christers axel och fick mig en power-nap. Så när bussen kom var jag redo att åka.

Vi var bara nio personer i en stor buss, så Christer och jag satte oss vid varsitt motsatt fönster och tyckte vi var smarta som täckte in utsikten åt båda hållen. Sen började en nästan tre timmar lång färd runt i och omkring Auckland. Vi åkte över broar och längs med beacher och upp på kullar och fick oss en rejäl dosis lokal historia under tiden. Vi gjorde tre stopp under turen. Det första i hamnen, det andra vid en beach och det tredje uppe på en kulle där det fanns en jättestor park och ett imponerande monument tillägnat en av Nya Zeelands premiärminstrar under 70-talet.

Vid beachen fick vi 30 minter på oss att förfriska oss och Christer och jag gick iväg och köpte oss varsin strut med en speciell nyazeeländsk glass och tittade på de s.k. Christmas trees. De blommar med röda blommor vid juletid, därav namnet. Det som fångade vår uppmärksamhet var de långa "skägg" som hängde ner från grenarna, en märklig syn.Till sist blev vi avsläppta vid terminalen och Christer och jag skulle leta upp en buss att åka tillbaka med. Vi höll på ett bra tag innan vi gav upp och tog en taxi. Inte tillbaka till campingen, utan till den supermarket som var stängd igår. Nu gick vi in och köpte några sista kompletterande saker inför dagens middag och morgondagens frukost. 

Det vi inte gör av med kommer vi att ställa i campingens kök. Där finns det ett par stora lådor att ställa sina överblivna matvaror i. Vi har 
lyckats äta upp det mesta, men kommer att lämna salt, peppar, mintsås, senap, ketchup, smör och några morötter. Tepåsarna tänker jag försöka få med hem och kaffet kommer vi att göra slut på...

Tror jag nöjer mig med en bild idag. En bild, men ett riktigt vykort.
 




16 april

Idag var det dags att lämna tillbaka bilen.Klockan tio måste vi lämna campingen och det gjorde vi. Då hade vi plockat ut alla matvaror vi inte gjort av med och ställt i en låda i campingens kök, som var avsedd just för den saken. Misstänker att just den här campingen är sista anhalt för många semesterfirare som ska lämna tillbaka sin hyrda husbil. Under våra tre veckor på vägarna runt NZ har vi sett massor av hyr-husbilar, men välidgt få som sett ut att vara privatägda. 

Vi lät GPS-damen lotsa oss till rätt ställe, men vi körde inte in. Det låg i ett industriområde och eftersom det är påskdagen idag var det öde på parkeringar och gator runt omkring, så vi ställde oss en bit bort och ägnade oss åt annat några timmar. Christer använde den wi-fi som ingick i Tomtom-en och jag lyckades äntligen få läsa ostörd i någon timme så jag kom in i boken jag har hackat mig igenom under hela resan. Den tog lagom slut.

Då fick Christer gräva fram vår duffelbagar, som tillbringat tre veckor under ena soffan. Det var inte det lättaste, men han lyckades lirka fram dem och jag kunde börja packa min. Otroligt så mycket jag fick packa ner som jag aldrig använt! Sen blev det Christers tur att packa och jag tror han gjorde samma upptäckt. Vi hade inte kunnat packa samtidigt, för så mycket golvyta fanns inte. När vi tyckte att vi fått ihop allt körde vi bort till återlämningsstället. Parkerade bilen, lämnade nycklarna på instrumentbrädan och tog ur alla våra tillhörigheter.

Inne vid mottagningen frågade de om vi hade kört på något, eller råkat ut för någon annan skada, men det hade vi ju inte, så eftersom vi köpt till något som hette Express Key Return, var det klart och de fick ringa efter en taxi åt oss. Vi skulle ju in till centrum och övernatta. Vi hade inte kunnat hantera våra jätte-bagar på en buss. Nu kom vi fram till dörren och har en studio till vårt förfogande till klockan 10 i morgon. 

En studio visade sig vara en liten lägenhet, betydligt större än den studentlägenhet Anders bor i. Här finns diskbänk, mikro, kylskåp, spisplatta, vattenkokare, husgeråd, glas, porslin och bestick och det som imponerar mest på mig, världens gulligaste diskmakin av lådmodell. Dessutom stort badrum med badkar, strykbräda och strykjärn, matbord med två stolar, Skrivbort, två fåtöljer, en dubbelsäng modell större och en nästan walk-in closet. Förstår ni att jag är imponerad.

Vi har plockat fram våra reskläder inför morgondagen, vilket inte är så lätt. Sommarvärme här i Auckland, kanske minusgrader hemma, men det löser sig. Sista kvällen i Nya Zeeland firade vi med en trerätters middag på Café Midnight Express nära Sky City. Jag är säker på att vi kommer att sova gott i natt också, även om trafiken nedanför vår balkong är tät och man gärna tutar i det här landet. Vi har en balkong lika lång som rummet och på den står det ett litet bord och två stolar. Vi hade tänkt ta en kopp kaffe där ute, men avstod på grund av ljudnivån. 


Sky Tower, som vi såg det när vi hade varit ute och ätit.

Sovrummet i studion.

Köksdelen.

Arbets- och TV-del.

 
 
 
 

Jag tyckte nog att nedersta lådan såg lite annorlunda ut, men jag hade inte trott att det var en liten diskmaskin. Tycker det verkar väldigt fiffigt att ha den så där. Tror aldrig jag sett något liknande i Sverige. Måste ju vara mycket bättre än en bänkmaskin.
 
 



Tillbaka till toppen!


17 april

Vi måste lämna vår bekväma studio klockan 10 på måndagen och det klarade vi. Planet hem skulle avgå 20:15, så vi hade i princip hela dagen på oss att titta närmare på Auckland. Hotellet vi bodde på låg bara något kvarter från Sky Tower och vi täknte oss upp i det idag. Receptionen tog hand om våra stora tunga väskor och utrustade med handväska och kamera, ja Christer hade förstås ingen handväska, promenerade vi upp till Sky Tower.

Tornet är ju lätt att se, men hur kommer man in i det? Där fanns en entré till hotell och casino, så den testade vi. Vi kom faktiskt upp till ett casino med en massa enarmade banditer, men det var ju inte vad vi tänkt oss. Där fanns några vakter också, så jag frågade en av dem och fick vägvisning till ingången till tornet. Vi skulle inte åkt rulltrappa upp, utan rulltrappa ner, så då gjorde vi det.

De hade faktiskt seniorbiljetter, vilket vi bara träffat på en gång tidigare. Kassörskan ville inte se någon legitimation, så förmodligen ser vi ut som seniorer. Vi åkte först till utsiktsplattformen på 51a våning, fast inte direkt, vi råkade åka några gånger upp och ner innan vi förstod var vi skulle av. Hissen gick så himla fort. När vi väl kommit rätt gick vi ett några varv runt och tittade på utsikten. Vet var bra att vi hade åkt rundturen igår, för vi kände igen en del nu när vi såg det uppifrån.
 

Jag gick inte på glaset förrän efter en bra stund.

Den jättestora båten såg vi igår också. Den fraktar bilar, oerhört många på en gång. Som ni kan se nedan är det rätt grönt i Auckland. De märker ut sina gång- och cykelbanor med rosa färg får att bilisterna ska uppmärksamma de oskyddade trafikanterna.

Fotograferna har fotograferat varandra. Jag har den berömda Harbour Bridge i fonden.
Vi åt lunch också på cafét på 50e våningen och var upp till 60e våningen också. Där kunde vi ser ner på de som tänkte hoppa ner från tornet, eller gå en promenad runt tornet på den smala plattform som går runt. De har orange overaller. Till höger håller man på att hoppa fritt fall.

När vi sett det åkte vi ner. 
Vi fortsatte att traska runt på stan, men varken Christer eller jag är så roade av storstäder, så vi tröttnade rätt fort och gick tillbaka till hotellet för att hämta våra väskor och ta oss ut till flygplatsen. Där finns det mycket folk att titta på, så tiden fram till vi fick gå ombord kändes inte så lång. 


18 april

Vi hade tur med våra platser på planet, för vi fick ingen tredje passagerare bredvid oss på planet till Dubai. Efter 18 timmars resa var vi framme i Dubai och skulle byta plan. Då var klockan halv sex på morgonen lokal tid. Vi hade 2 timmar och 40 minuter på oss för bytet. Det visade sig sedan att vi hade tre timmar på oss för planet till Stockholm var en timme försenat innan vi kom iväg. Att leta sig fram till Gate B2, det var dit vi skulle, var inte så lätt. Långa korridorer att vandra i, en hiss upp, flera korridorer, ännu en hiss, ännu fler korridorer innan vi var framme. Kontroll av boardingpass och så väntan på ombordstigning, trodde vi ja. 

Det började som vanligt med att Förstaklass och Businessklass blev uppropade, sedan familjer med små barn och sedan brukar de fylla på med sektion efter sektion, men idag blev det tyst. Efter en lång stund med många passagerare som väntade på att bli uppropade, insåg vi väl alla att det skulle inte ske, så vi gick igenom boardingen ändå. 

Det fanns inget plan när vi kom igenom, det fanns en buss. Den fylldes till bredden och sedan följde en svettig och lång busstur runt Dubai, kändes det som, men det var nog mest runt flygplatsen. Planet vi skulle med stod längst bort på plattan och vi fick klättra uppför trappan in i planet och det tog förstås mycket längre tid. Alltså kom vi inte iväg förren 09:15.

Den här gången hade vi inte samma tur, utan vi fick dela rad med en australiensare, men det gick bra. Vi var framme i Stockholm efter ca sex timmars flygning. Långa köer till passkontrollen, men å andra sidan behövde vi inte vänta på bagaget. Vi hann med en kopp kaffe också, innan det var tid att ta bussen till Västerås. Där väntade Anna och körde oss hem. 

Nu återstår att komma in i vanliga gängor igen. Det kommer säkert att ta en vecka. Så många upplevelser som vi har att bearbeta.