Andra Kristinaresan
Fredagen den 29 april åkte jag med Kristina till Stockholm igen. Den här gången hade jag ett eget ärende. Min gamla flöjt behövde repareras och Kristina säger att Cornelia på Windcorp är jätteduktig på att laga flöjter.
 
 

Vi gav oss iväg vid halvettiden och stannade bara för att tanka i Enköping, så vi var framme i vid affären vid tvåtiden och möttes av papperstäckta fönster, galler för dörren och en skylt som berättade att affären var stängd för inventering 28-29 april.
 
 

Kristina såg väldigt snopen ut och kände kanske att hon lurat med mig, men hon är ju en VIP-kund på det där stället, så när hon knackade på dörren och visade sig i en springa i förtäckningen kom de och öppnade och pratade med oss genom gallret.
 
 

Jag fick lämna in min flöjtlåda den vägen också och både Kristina och jag var så tacksamma att de över huvud taget tog emot den.
 
 
 

Andra anledningen till Stockholmsresan var att Kristina hade en behandlingstid för sin whiplashskada, men den tiden var inte förrän klockan 18, så frågan var vad vi skulle fördriva tiden med.
 
 
 
 

Först och främst mat. Vi hittade ingen parkeringsplats i de kvarter vi befann oss, så Kristina föreslog att vi skulle åka ut på Djurgården och det gjorde vi. Vi köade på Drottninggatan, Sveavägen och Strandvägen och såg bilar, folk, båtar och studenter! Det tyckte vi var tidigt.
 
 


Vi tog oss såsmåningom ut till Djurgården och parkerade vid en vacker lönn som höll på att slå ut.

Kristina gick för att betala parkeringsbiljett och jag skulle stanna vid bilen. 

Det tog evigheter innan hon kom tillbaka för hon hade fått ringa för att få betala och dessutom hade hon hittat ett VISA-kort, som någon glömt i automaten.
 

Snett över gatan låg Lilla Hasselbacken och dit gick vi för att få något i oss. Klockan var ju nästan tre, men de serverade fortfarande Turistmeny och det passade oss perfekt. Vi beställde Saffransdoftande fisk och skaldjursgryta med aioli och den var himmelskt god.
 
 
 
 
 

Men vi måste ju försöka hitta ägaren till VISA-kortet. Det var inte det lättaste. Jag provade på hitta.se och eniro.se men fick ingen träff. birthday.se berättade var personen bodde och hur gammal hon var, men något telefonnummer fick vi inte.
 
 
 
 

Då ringde jag sonen, sökexperten, och han gav oss ett mobilnummer som Kristina sedan ringde till upprepade gånger utan att få något svar.
 
 
 
 

När vi lämnat restaurangen bestämde vi oss för att ta en liten promenad i det vackra vädret och gick ner mot vattnet på en gata som visade sig leda till Beckholmen, ett namn jag trodde hörde ihop med regalskeppet Vasa. 
 
 
 
 
 

Vi strosade stigen runt ön och läste på alla skyltar som var uppsatta. Det var så fint och välordnat och varken Kristina eller jag hade en aning om att det ens fanns. Tänk vad man kan hitta!

Hela tiden försökte Kristina nå det telefonnummer Anders hittat åt oss och när vi kom tillbaka från rundvandringen fick hon svar. Numret gick till en jobbtelefon och ägaren till kortet var tyvärr inte där. Hon var sjuk! Sjuk? Hon var på Djurgården och fikade med en kompis visade det sig.
Hon blev jättelycklig över att få sitt kort tillbaka, men hon kunde inte förstå hur vi fått tag på jobbnumret, så hennes jobb hade kunnat ringa henne. Det förstår inte vi heller, men lite rätt åt henne var det allt att jobbet ringde, kan jag tycka.

Tja, så köade vi oss ut till Helenelund och traskade in på ICA och köpte glass och Kristina köpte Kungsängsliljeplantor. När vi ätit upp glassen gick vi in hos kiropraktorn där Kristina skulle få sin behandling och jag sitta i väntrummet och läsa tidning. Pyttsan! Vi möttes av en liten lurvig hund, så det var bara för mig att gå ut på torget igen. Där var jag sedan i en timma och femton minuter innan Kristina kom ut. Jösses vad jag frös! Varken hon eller jag hade tänkt på att jag förstås borde fått bilnyckeln, men det är av misstagen man lär sig.

Vi var hemma igen vid halvniotiden efter en innehållsrik och smått äventyrlig dag.