Sverigeresan
Svabensverk
Rätan
Strömsund - Vildmarksvägen
Saxnäs - Arvidsjaur
Moskosel - BD11
Porjus - Laxforsen
Kiruna - Karesuando
I Karesuando
Midnattssol
Karesuando - Haparanda
Boden Rödbergsfortet
Boden Försvarsmuséet
Jävra Turiststation - Burträsk
Burträsk - Norrfällsviken
Sista resdagen



28-29 juni
Den här gången hade jag tänkt vi skulle åka måndagen den 26 juni och vi åkte hemifrån onsdagen den 28 juni klockan nio på kvällen.
Så här års spelar det inte så stor roll för solnedgången inträffar sent och det var mitt i natten när vi kom fram till vårt första mål, Svabensverk, men det var inte mörkt. Det är en härlig årstid. På vägen stannade vi till i Avesta och köpte varsin livsuppehållande macka, som vi tuggade i oss i bilen, innan vi fortsatte. Solnedgången var spektakulär och himlen lyste länge orangegul efteråt.

"Vår plats" vid badplatsen var upptagen av en husvagn, så vi fick ställa oss på andra sidan, men där var bara vi två där, så det var gott om plats. 

Onsdag morgon sken solen och jag startade med en liten promenad ut på bryggan. När Linda och jag var här badade vi, men det kände jag ingen som helst lust att göra idag. Däremot såg jag fina näckrosor gula och en vit. 
Efter frukost och tidningsläsning, VLT och DN i paddan, promenerade vi bort till Kolhusudden där årets upplaga av Konst i Byn fanns att beskåda. Det finns kreativa människor och vi såg många bevis på det under vår promenad runt udden. Vi tog ca 100 bilder tillsammans. 

Jag har aldrig sett så många linneor på samma ställe någonsin!                          Se så nöjd jag ser ut när jag lämnat mitt bidrag till hjärtat..

Pannkakshuset öppnade precis när vi kom förbi på tillbakavägen, så vi passade på att ta en glass och en kopp kaffe i solskenet, innan vi gick tillbaka till bilen för att packa ihop och åka vidare norrut. 

Vi körde mot Östersund och när vi efter någon timme började se oss om efter någonstans att stanna för att laga lunch, hittade vi ingenstans. Vägen vi körde på hade inte en parkeringsplats och än mindre någon rastplats. Christer studerade kartan och såg att vägen skulle gå en lång sträcka längs en sjö. Där måste det väl finnas möjlighet att stanna. Inte då. När vi kom dit var där vägarbete, stoppljus och billots. Vi såg jättefina möjligheter, men vi kom inte åt dem. Frustrerande. 

Till slut hittade vi en parkering till ett naturområde och där stod vi sedan och åt vår, väldigt försenade lunch, högt över Ljusnans brusande vatten. Idag åkte vi igenom byn Stocksbo. Där skyltade man med att Stocksbo var den första byn i Sverige som fick elektricitet, 1892.

Tillbaka på väg E45 bestämde vi att stanna på en camping till natten för att kunna ladda sånt som behövde laddas. Telefoner och padda laddar vi under färd, men dator och batterier behöver 230V. Nu var det inte utan att vi saknade CamperMate, men det finns camping-appar för Sverige också och vi bestämde oss för att åka till Rätans Camping. Rätans Camping och Bad, heter det, men badbiten hoppar vi över. 
 


30 juni

Denna natten står vi med betagande utsikt över sjön Rätan och här har vi sovit gott. 
Enda smolket i bägaren är att Christer börjar känna sig sjuk igen. Han snorar och hostar och ser rätt blank ut på ögonen. Hur han mår när han vaknar idag får avgöra om vi ska fortsätta norrut, eller ta skeden i vacker hand och åka hem igen. Klockan är bara lite över sex när jag sitter och skriver det här nämligen. Så jag la mig ner igen och somnade om och Christer väckte mig halv tio. Han kände sig helt bra igen, så vi fortsätter som planerat.

Christer blev så irriterad på vår gamla slöa bildator, att han igår bestämde sig för att köpa en ny. Efter överläggningar med Anders bestämde vi oss för en billig Lenovo. Idag åkte vi alltså till Net on net i Östersund för att köpa en, men de hade ingen på hyllan. I stället fastnade vi för en HP-dator med samma prestanda och pris, tog den under armen, betalade och åkte vidare in i centrala Östersund för att hitta ställplatserna som skulle finnas där. Vi hittade dem inte och egentligen kände vi inte för stadsbesök, så vi fortsatte norrut på E45 och stannade och handlade i Hammardal. Sen stod vi kvar där och kokade potatis och åt middag innan vi bestämde oss för att fortsätta till campingen i Strömsund. Vi behöver el för att sätta igång nya datorn.

Den är i gång och det är den jag skriver på nu. Den kommer att bli jättebra att ha i bilen. Klockan är nu snart halv elva, men solen skiner. Kanske den sista sol vi får se om SMHI har rätt i sina prognoser. 

TVn fungerar, bilen är nytankad och TomTom-en inställd på Arvidsjaur. Dit tänker vi oss i morgon.


1 juli


Lördag 1 juli vaknade vi till en solig morgon och jag började dagen med att ta en liten fotopromenad in mot Strömsund. Jag ville ha bild på den fina bron över Russfjärden. På tillbakavägen tittade jag in på OK-macken och köpte oss färska frukostbröd, som vi lite senare satt ute i solen vid våra campingmöbler och avnjöt. Sedan tog Christer itu med sitt skomakarjobb. När vi gick konstrundan i Svabensverk lossnade hela gummisulan under min vänstra gympasko och gjorde det obekvämt att promenera. Han hade skaffat superlim, som han nu skulle limma fast min sula med. Under tiden tog jag mig an frukostdisken vid en av de två utediskbänkar som fanns vid servicehuset. 
Där fick jag sällskap av en annan pensionär, som tillsammans med sin fru var på väg söderöver, efter att ha varit och vänt i Karesuando. De hade tänkt sig till Treriksröset, men fått veta att båten över sjön inte börjat gå ännu. Isen hade inte gått upp! Han föreslog att Christer och jag skulle köra Vildmarksvägen, om vi hade tid. Det lät lockande och efter lite extra information på nätet sköt vi upp resan norrut och svängde in på Vildmarksvägen.

På den länkade kartan kan ni se hur vi åkte. Vi stannade förstår här och där. Första upptäckarstoppet blev Skansen Alanäs, en försvarsanläggning från andra världskriget, som vi bara råkade få se skylten till lagom när vi blev kaffesugna. Först fikade vi och beundrade alla blommorna, björkarna och utsikten över Flåsjön. Efter kaffet begav vi oss ut på upptäcksfärd bland övergivna skyddsrum, skyttevärn och annan betong som fanns i skogen på bergssidan. Det var ett stycke historia mitt bland mygg och bromsar. Jag flydde in i bilen och drog igen myggnätet efter mig, men Christer klättrade vidare uppåt och tittade på fler rester.
 

 Vi hade inga direkta planer utan åkte på och o-ade och a-ande över varje praktfull vy vi såg. Så kom vi till Gäddede, besökte ICA-affären och sedan såg vi skylten Hällingåfallet. Det kände vi att vi måste åka till. Efter en liten stund kom vi till en skylt där det stod Norge 4, men inte kunde väl fallet ligga i Norge? Det gjorde det förstås inte. Strax efter kom den bruna kulturminnesskylten Hällingåfallet 21 och vi övergav Norgevägen. Sen följde 21 kilometer gropig och dålig grusväg. Bilen och dess innehåll skramlade, skumpade och krängde fram. Några gånger fick vi möte med centimeter till godo, men vi gav inte upp utan fortsatte idogt tills vi var framme. Framme vid en välordnad parkeringsplats med fikabord, eldstäder, vindskydd och toalett. Där ställde vi bilen och beredde oss på en naturpromenad. Det var en ordnad, spångad, kanske 100 meter lång stig fram till fallet. Och vilket fall sen! Utsikten tog fullkomligt andan ur en. Vattenmassorna forsade över kanten som från en enorm högtryckstvätt och i solen formades regnbågar, minst två såg vi. 
 

Lägg märke till den inringade människan på utsiktsplatsen så förstår du hur stort fallet var.

Tillbaka vid bilen funderade vi på att kanske stanna där över natten, men klockan var inte ens fyra, så vi skumpade tillbaka till Gäddede och Vildmarksvägen. Nu mot Stekenjokk och kalfjället. Det finns massor av björkar och granar längs den här vägen och nu började granarna försvinna och björkarna blev mer och mer krumma och fjällbjörkslika för att till sist förvinna helt. I stället såg vi först lite snö i dikena och sedan mer och mer. Mitt uppe på kalfjället stannade vi när vi hittade en egen plats. Där var gott om husbilar, husvagnar och till och med några tältare längs fjällvägen, men vi hittade en plats att stanna och stiga ur och fotografera. Christer gav sig ut i snön också, för på sidorna av vägen hade snön inte smält bort helt än. Just den här vägdelen öppnades för trafik den 2 juni.
 

Snömannen
 På kartan såg vi namnet Saxnäs. Visst var det väl där Anna och Olof var förra året? Jodå, jag chattade med Anna på Hangouts och fick veta att jag kom ihåg rätt. 
Är ni där måste ni stanna vid fiskrökeriet, sa Anna. Jag trodde inte att det skulle vara öppet en lördagskväll, men Anna sa, att det är en energisk thailändska som driver det, så det kan vara öppet. 

Vi stannade där och såg på skylten att de stängde 21, nu var klockan några minuter över. Då kommer hon ut och öppnar butiken igen och vi handlar rökt röding, tunnbröd och god sås innan vi åker vidare. 

Strax utanför Saxnäs hittar vi den perfekta platsen att stanna på och här sitter jag nu vid bordet och uppdaterar er. Det är söndag förmiddag, lite halvmulet, men ännu inget regn. Vi åkte ju inte mot Arvidsjaur igår, kanske vi gör det idag. Det visar sig.
 


2 juli

De ljusa nätterna gör att man inte känner sig sömning, så vi går inte och lägger oss förrän en bra stund efter midnatt. Å andra sidan sover vi gott på morgon och eftersom det är söndag idag har vi slöat och ätit frukost och Christer putsade vindrutan och sköjde av bilen, som han tyckte blivit skitig. Inte så konstigt med tanke på den dåliga vägen vi åkte på igår. Alltså var klockan närmare tolv innan vi var klara att åka vidare. Det är så himla skönt att inte ha några tider att passa eller andra måsten. 

Dagens första stopp blev vid Trappstegsfallen. 

Det beundrade vi och fotograferade och sedan åkte vi vidare. 

Bland annat passerade vi Malgomajsjön. Malgomaj, smaka på det ordet. Visst är det lent som vispgrädde i munnen? Stor och vacker är den också.

Rätt snart tog Vildmarksvägen slut och vi svängde åter in på E45 med sikte på Arvidsjaur. Vi stannade och fixade lunch vid Våjmåns rastplats och stod där en god stund. Där kunde man slänga sopor, så vi passade på att byta soppåse. Till lunch blev det rester från igår, dvs. rökt röding och det smakade precis lika bra idag. 

Vi tyckte att molnen kom närmare, men det kanske var vi som var högre upp. Vi fick faktiskt fem regndroppar på vindrutan, men just nu skiner solen på oss igen. SMHI envisas med att säga att det ska bli regn i morgon. I morgon kanske det blir regn. Idag har vi sett våra första renar. Vi stannade förstås och jag fotograferade och plötsligt ramlade avtryckaren på min kamera i bitar och nu är det slutfotograferat med den kameran. Som tur är kunde jag i alla fall ladda ur de bilder jag redan tagit, så ni får se renarna.


Jag har som tur är min lilla, gamla Canon med mig och Christer har sin kamera, så bilder ska vi väl få ändå.
Vi kom fram till Arvidsjaur, men vårt Campingkort godkändes inte på campingen. De ville att vi skulle lösa ett nytt, men det tyckte inte vi, så vi åkte vidare och nu står vi på campingen i Moskosel, en liten, liten camping alldeles vid Lullejaursjön. Vi står alldeles vid vattnet, så vi har försäkrat oss om att handbromen är ordentligt åtdragen.

3 juli

Idag smattrade det mot taket när jag vaknade och det har smattrat nästan oavbrutet sedan dess. Ibland hårdare, ibland lite svagare och vid några enstaka tillfällen nästan inte alls. 

Vi vaknade alltså på Moskosels lilla camping. Där fanns en 5-6 små stugor och 8 elplatser alldeles vid stranden och så förstås ett litet servicehus, med ett fåtal toaletter och duschar, skrupulöst rent, men slitet och gammaldags. Nåväl vi åt frukost och plockade undan och eftersom vi stod på el passade jag på att ta fram dammsugaren och städa mattorna. Då säger Christer att han bara ska gå på toa innan vi åker och försvinner på en och en halv timme! Jag blev förstås orolig och undrade varför han inte kom tillbaka och till sist ringde jag hans mobil. Han höll på att laga en dusch, som inte funkade, tillsammans med ägaren till campingen! Så småningom dök han upp. Duschen fungerade och han fick en rökt sik som tack för hjälpen. Nu kunde vi äntligen åka vidare. 

Det är inte så roligt att turista i regn. Bilderna blir inte bra. Vyerna, som skulle varit vackra i vackert väder, ser bara patetiska och slokande ut, men vi försökte ändå.

Ända sedan vi kom tillbaka ut på E45 vid Vilhelmina har vi haft sällskap långa stycken med Inlandsbanan. Inte så konstigt, vi åker på Inlandsvägen. Vi har aldrig sett något tåg. Idag slog vi upp det på nätet och fick veta att det går ett tåg om dagen från Östersund - Gällivare. Inte så stor chans kanske att råka få syn på det då.

Ibland fick vi krypa fram förbi vägarbetena, men vi passerade Polcirkeln och kom fram till Jokkmokk i värsta störtregnet, så vi körde bara rakt igenom och fortsatte norrut.
De här skönt bemålade dammluckorna sitter på ett kraftverk i Luleälven, men vi stannade inte. Stannade gjorde vi däremot när vi såg en kringel-skylt till Harsprånget. Det namnet kände vi igen och svängde in. Just då blev det ett uppehåll i störtregnet och vi följde vägen förbi ett minnesmärke över alla dem som omkommit vid byggandet av kraftverket ner till utsiktspunkterna för vattenfallet. Det fanns inget vatten i fallet! Vi hade riskerat arm- och benbrott på slippriga gångbroar, halkiga trappor och mossklädda bergssidor, vi vet ju hur illa sånt kan gå. Christer halkade faktiskt och rullade nerför en slänt, men allt han tänkte på var att skydda kameran, vilket han gjorde. Han påstår att han gått stunt-man-utbildning. Även utan vatten var det en mäktig syn och väl värd besväret.
I kväll har vi parkerat på Vägverkets rastplats Porjus för i morgon tänker vi besöka själva kraftverket. De har guidade turer på sommaren. När jag tittar ut genom fönstret ser jag den enorma dammen och vattenreservoiren på andra sidan vägen. Det blir något att se fram emot. 

4 juli

När vi vaknade idag, på Vägverkets rastplats BD11, hade det slutat regna. Det var mulet och blåsigt, men det regnade inte. I går kväll såg jag att vi var tre husbilar och en långtradare som övernattade där. Vi hade planerat att gå på visning och i god tid innan halv tio begav vi oss mot Porjus gamla kraftverk. Det byggdes 1910-1915 och var hela Sveriges stolthet när det stod klart. Kung Gustaf V skulle inviga kraftverket, men eftersom första världskriget pågick, fick inte kungen riskera att åka till Porjus. Han fick sköta invigningen via telefon! Men ett kungligt utseende har huset.

Porjus låg mitt i ingenstans så det första man fick bygga var en järnväg och bostäder för de 1000 personer som skulle arbeta med bygget. Allt som behövdes vid bygget fick forslas från Gällivare 54 km bort. Till att börja med via bärare, som vandrade med tunga bördor på ryggarna. 40 kg var medellasten, men en karl tog rekordet med en last på 101 kg. Det är han som syns på bilden nedan.

Vår guide hette Hanna och hade mycket intressant att berätta. Här är hon i kontrollrummet. Lägg märke till att kontrollbordet är av marmor. 

Vid bordet satt förste- och andremaskinisten. Det var skillnad i rang mellan dem, vilket syns på att förstemaskinisten har finare stol och större telefon!

Så fick vi åka hiss ner till maskinhallen iförda hjälm och med utrymningsmask i en väska över axeln. Där fick vi se de nio turbiner som finns där, fem från början och sedan två till på tjugotalet och två på fyrtiotalet. 
Utsikt över dammen till Porjus nya kraftstation, som vi såg när vi gick tillbaka till bilen för att åka vidare. Vidare blev till Gällivare där vi lyckades parkera bilen på ett bra ställe och i lugn och ro gå till en galleria och handla. På vägen tillbaka till bilen gick vi förbi den här kiosken.

Sommarkiosk! Det var 7°C och snålblåst ute.

Vi tog bilen till Malmberget och Kåkstaden, som var en trevlig upplevelse. Trevliga och hjälpsamma människor, speciellt ett par som körde ifatt oss i sin bil och talade om att vi var på fel väg, när vi skulle gå Kulturstigen.
 

Malmberget finns något som heter Gropen. Det är gruvan som rasat in och nu har området runt spärrats av, men Christer lyckades ta en bild genom staketet. 
 

Bilden ovan föreställer Kaptensspelet.

Tja, sen körde vi till Kiruna och besökte Turistbyrån och fick tips om att vi skulle kunna fricampa vid Laxforsen, så här står vi nu vid Torneälven. I morgon åker vi tillbaka till Kiruna. Vi är långt ifrån ensamma här vid forsen. De riktiga ställplatserna, på asfalt ligger på andra sidan älven, men där var det fullt, så vi står mitt i naturen i en glänta och till att börja med var vi alldeles ensamma. Nu har det kommit två husbilar, en plåtis och så vår "Flygande holländare". Det är en ensam man i en väldigt tydlig bil som har åkt samma vägar som vi och som vi har sett flera gånger hittills.

5 juli
Även idag vaknade vi med regnet smattrande mot taket, fast vi vaknade inte så tidigt. Jag hade tänkt gå ut och fotografera Torneälven, men vädret inbjöd inte till det.

I stället började jag fundera på om det kanske skulle kunna finnas någon i Kiruna som skulle kunna laga min älskade gamla kameras trasiga avtryckare. Så jag googlade och fick fram ett namn.

Dit åkte vi och vi kom till ett mindre Erikslund, men firman jag googlat fram fanns inte. Vi gick in på Elgiganten för att fråga. De erbjöd sig att skicka kameran till Sony för reparation. Jag ville ha en kamera NU!

De hade rea på utgående modeller och det slutade med att jag gick därifrån med en Canon 700D. Tänk så det kan gå.

Till vänster ser ni den allra första bilden jag tog med kameran.

Vi kom till Turistbyrån och hittade faktiskt en parkeringsplats. Vi klev på bussen och åkte iväg till gruvområdet och ner i djupet till 540-metersnivån, där LKABs besöksgruva ligger. Själva brytningen sker numera på 1500-meter.

Vi fick ta på oss hjälmar och så delades vi upp i en grupp som fick guidning på svenska och en grupp som fick guidning på engelska. Den engelska gruppen blev mycket mindre, så vi hängde med i den.

På bilden syns nivåerna till höger. Sen fick vi en 2.5 timme lång guidning med massor av information. Det som fastnade i mitt minne var att malmtågen alltid har 68 vagnar och att varje vagn är lastad med 100 ton malmpellets. Tågen är 750 meter långa och det går 10 tåg om dagen till Narvik.

Alla maskiner var jättestora och huvuddelen av brytningen sker med fjärrkontroll. Vi fick förstås veta mycket mer, men nu får ni se lite fler bilder.

Flygfoto som visar Gropen i Malmberget.

Tillbaka till bilen. På trottoaren låg två stora isblock!

Vägen till Karesuando var rätt trist i regnet som ni kan se.

Nu står vi på Karesuandos camping och det regnar och är 2 grader varmt.


6 juli
Karesuando camping har en hel radda intressanta attraktioner på sin skylt. Idag försökte vi hitta dem.

Små hus med fjällpaneltak, vi tror man kan övernatta i dem på vintern när man åker snöskoter och skidor.
De här blommorna växte i diket längs riksväg 99.

Jag såg på nätet att i Karuseando finns ett Vita huset. Tänkte jag skulle ta en titt, så jag traskade iväg in mot byn och kom så småningom fram till Bygdegård och museum. På dörren möttes jag av skylten: Semesterstängt 3 juli till 16 juli. Jag tycker att de kunde lagt den informationen på sin hemsida.
Vi frågade i receptionen var den botaniska trädgården låg och fick veta att den lades i träda för 30 år sedan, men vi gick dit ändå.

Det var verkligen en igenvuxen plats. Vi undrade om det fanns något kvar av de växter vars namn stod på de urblekta namnskyltarna. Någon som vet hur rosenrot ser ut? Det står nämligen så på skylten.
 
 

I Svabensverk såg jag massor av linneor. 
Här växer det mattor av kattfot.
Det låg flera såna här jordkojor i björkskogen runt campingen. Vi misstänker att det är det här som är samebyn, båten passar också in. Området ligger mellan två grenar av Muoniälven, så det var säkert bra med en båt.


Midnattssol
Fredag skulle bli vår dag för att ta oss till Treriksröset var det tänkt. Vädret var soligt och fint och fram mot torsdagskvällen bestämde vi oss för att dra iväg till Kilpisjärvi. Vi tänkte, att då är vi på plats i morgon bitti. Vid tiotiden korsade vi bron över till finska sidan och svängde mot norr. Det blev ingen enkel körning. Inte för att det var någon vidare trafik, utan för att solen var stark och bländande när den inte skymdes av berg eller fjäll. 

Framme i Kilpisjärvi såg vi bergen och terrängen vi skulle få vandra igenom och insåg att vi inte alls var rustade för vandring i 0-gradig temperatur och i snö och väta. Vi hade gympa-skor med som vi tänkt gå i. Nåja, midnattssolen fick vi i alla fall se och vid midnatt rundade vi nya tullstationen mellan Finland och Norge och tog en bild av den, solen alltså.

Sen åkte vi tillbaka till Karesuando och samma camping. Vi hade betalat för två nätter och nu, vid halv två, återvände vi och fortsatte vårt boende där. Solen vände från att vara på väg ner till att vara på väg upp klockan 02:00. Det såg ut så här från campingen.

Här följer några bilder från resan fram och tillbaka till Kilpisjärvi natten mellan 6 och 7 juli 2017
Långa raksträckor mellan myrar och sankmark.
Fjällen börjar synas i fjärran.
Midnattsolen lyste upp himlen, som speglade sig i sjön.
Nästan framme.
Med solen i ryggen på tillbakavägen.

Vattnet är varmare än luften och det bildas dimmoln över vattnet.
Kyrkan i Karesuando vid halv tvåtiden på natten.

7 juli
Vi sov rätt länge idag, men vid tolv var vi redo att resa vidare. Vi har ju dagarna lite som de kommer, men idag hade jag bestämt oss för att vi skulle leta upp de mätpunkter för Struves meridianbåge som det finns tre av efter vägen ner mot Haparanda. 

Det är renarna som äger vägarna. Just nu verkar de ömsa päls och ser rätt skabbiga ut. 

Så här såg den enda mätpunkt vi letade rätt på ut. Bilden ovan är länkad till en artikel om Struve från Wikipedia, så är du nyfiken på att få veta mer, klickar du bara på bilden.

p
Här, alldeles ovanför polcirkeln stannade vi och provianterade.

Lite längre fram låg den här rastplatsen och vi passade på att dela på en Kebabrulle innan vi åkte vidare.
Övertorneå kyrka. Bilden är också länkad till Wikipedia.

Den här skylten ledde oss upp i skogen på en smal och skumpig sandväg. När vi åkt den kilometer som står på skylten kom en ny upplysning om att själva mätpunkten kunde nås efter en 5 km lång vandring. Det kände vi inte för.

I stället vände vi bilen, med visst besvär, och åkte tillbaka ut ur skogen.

Kukkolaforsen är det här. Jag trodde skulpturen föreställde en flottare ända tills jag fick syn på laxen han har i håven. Så kan det gå.

Jag står på svenska sidan och träden på andra sidan ligger i Finland.
Nu upptäckte vi att vi var utan gasol. Det syns väldigt bra när kylskåpet står och blinkar.

Vi hade tänkt stanna vid Kukkolaforsen över natten, men nu fick vi lov att hitta gasol. Som tur är säljer mackar ofta gasol och vi styrde kosan mot OK i Haparanda. 

Lite skumt var det att gasolen tagit slut. Vi har investerat i en automatisk gasolväxlare och har två flaskor gasol i bilen. Det har ju varit rätt kallt på nätterna och då går värmen på gasol när vi inte står på el, så kanske vi gjort slut på två flaskor.

Det hade vi inte. När vi kom till macken och skulle byta flaskor upptäckte Christer att en av våra flaskor var full. Alltså hade växlaren inte funkat. Det får vi prata med installatören om när vi är hemma igen.

Nu fungerar kylen och vi kommer att ha värme i natt där vi står parkerade på en av Vägverkets rastplatser någon mil utanför Haparanda. Inne i Haparanda letade vi upp det här minnesmärket över Struve och hans meridianbåge. Det fanns nere vid älven.

8 juli
Lördagen vaknade vi till solsken. Det stod ytterligare en campare på samma rastplats över natten. Det var en minibuss med en monsterstor husvagn.På andra sidan om oss fanns en lekplats och dit sprang det fyra mindre lintottar och började gunga och åka kana. Christer och jag tyckte att vi förstod behovet av stor vagn. Då kom det ytterligare tre stycken, den minsta kanske dryga året. Sju barn, då behöver man både minibuss och jättehusvagn.
Vi siktade in oss på Boden och begav oss ut på E4-an, som faktiskt inte var så hårt trafikerad. 

Christer läste kartan och bestämde var vi skulle svänga av. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Vägen vi åkte på var nerlusad med vägarbeten där asfalten var ersatt av grovt grus. Stenskottsvarning var utfärdad, men det var inte så aktuellt för vår det. Vi fick fyra stenskott på ett enda möte igår. Vägarna är inte så släta här uppe i norr. 

Syrenerna blommar för fullt, så växtligheten ligger väl en månad efter här uppe.


Nåja, den dåliga vägen tog slut och vi gled in i Boden och började titta efter Rödbergsfortet som vi planerat besöka. 

Christer gjorde lumpen i Boden och hade vid några tillfällen varit på vakttjänst där. Det var inte så himla lätt att hitta dit. Vi såg kringel-skyltarna och följde dem, men sen kom en vikt skylt så vi fick gissa vart vi skulle och gissade förstås fel och fick vända. När vi kom tillbaka till skylten såg vi en man som klev ur sin bil och gick fram till skylten och tittade. Jag ropade till honom och frågade vad han såg och han pekade. 
 

Då kom vi fram tjugo minuter innan en guidning skulle börja och vi tog en kopp kaffe och en bit Sverigekaka. 

Vår guide var pensionerad militär och visste allt om Norrlands lås, som de fem forten runt Boden kallas. 

Han berättade den historiska bakgrunden till att forten ligger som de gör, men mest berättade han förstås om Rödbergsfortet där vi var. 

Forten bygges mellan 1901 och 1906 helt och hållet med handkraft och av arbetare från bygden. På bara fem år lyckades man få klart forten med bestyckning och kunde börja skjuta. Hela anläggningarna stod klara till första världskriget började. 

Så fick vi gå in i "myrstacken" och titta in i alla utrymmen. Varje fort var som en egen stad med 1200 invånare och helt självförsörjande. Utvecklingen sprang ifrån den sortens försvarsverk som forten var och 1997 sköt man den sista salvan från Rödbergsfortet. Nu är det museum och man börjar ångra att man skänkte bort det mesta av inredning och utrustning. Det som nu finns att beskåda är hopskrapat från alla forten runt Boden.
 

Vi var mycket nöjda med besöket. Efteråt åkte vi till campingen för att se om vi skulle kunna bo där två nätter. Det var jättelång kö till incheckningen och nästan bara norrmän, men det fanns en plats till oss också. Jag ville bo på en riktig camping för att kunna tvätta, men idag fanns det inte en enda tvättid, allt var uppbokat. Nu har jag bokat till klockan 16 i morgon så jag kan tvätta åtminstone en maskin kulörtvätt. Det hade jag inte väntat mig, att det skulle vara svårt att få tvätta. I Nya Zeeland hade vi inga som helst problem att få tvättider.

Solen har skinit på oss hela dagen och temperaturen ligger runt 20 grader. Vi har suttit ute och ätit och druckit kaffe. Första gången denna resa som vi gör det. Nu ska vi ta det lugnt. I morgon ska vi leta upp Försvarsmuséet och fortsätta vara militanta.


9 juli
Söndagsfrukosten åt vi ute i solskenet och eftersom vi sovit gott och länge serverades den inte förrän vid elvatiden och bestod av "Full English".Dagens plan var att besöka Försvarsmuseumet. Det ligger 3.7 km från campingen säger GPSen i min telefon, så fram med cyklarna. Dem använde vi senast vid förra årets Elmia då vi cyklade både till centrum av Jönköping och till Mia och blev bjudna på middag.

Vid tolv gav vi oss iväg och på ditvägen stannade vi vid nästan varje gathörn och kontrollerade att vi var på rätt väg. Det var vi och vi kom fram efter bara en felkörning.

Försvarsmuséet var ännu ett välordnat och innehållsrikt museum. Vi verkar ha gott om dem i Sverige. Vi hyrde oss audioguidning, vilket betyder att vi gick omkring med hörlurar och lyssnade på inspelade förklaringar av vad vi såg. Där fanns också flera filmer att beskåda, bland annat såg vi en film om sista skjutningen från Rödbergsfortet. En annan film handlade om Armens Musikkår Norrland och där hittade jag en gammal bekant spelkompis. 

Nu lite bilder från muséet.


Christer gjorde lumpen som signalist på S3 och han blev nöjd när vi hittade S3-s sköld och ännu gladare när han hittade en sån bil som han suttit i och jobbat. Radioterrängbil 936 är det officiella namnet. Radion hette Ra 620, så signalisterna kallade alltihop för radiobuss 620.

Olika Radiotidningar från 1920-talet.

Vi stannade kvar till tretiden. Då var vi tvungna att cykla tillbaka för att inte missa vår åtråvärda tvättid. Tillbakafärden gick mycket snabbare och vi behövde inte fundera alls på vägen. 

Exakt klockan fyra steg jag in i den tvättstuga jag bokat en maskin i. Rummet innehöll fyra tvättmaskiner och fyra torktumlare. Jag stoppade in våra kläder i den bokade maskinen, startade den med campingkortet, som Christer laddade med en tvätt för 40 kronor i receptionen igår och gick därifrån tills maskinen skulle vara klar. Då var jag tillbaka för att flytta tvätten upp i torktumlaren och sätta igång den och efter en dryg halvtimma kunde jag plocka ur vår torra tvätt och gå tillbaka till husbilen. När man väl lyckats boka en maskin fungerade allt jättebra.

Vi har kommit överens om att vi trivs bäst på små campingar, eller fricampande, men nu behövde vi verkligen tvätta. Nöden har ingen lag. I morgon fortsätter vi söderut. 


10 juli


Innan vi åkte hemifrån hade jag förberett en lista på tänkbara besöksmål. Många av målen hittade jag i boken Sveriges 100 märkligaste sevärdheter. De två vi planerade att besöka idag kom från den boken. Jävre turiststation några mil söder om Piteå stod färdig 1967 och invigdes två månader innan Sverige gick över till högertrafik och hamnade då på fel sida om vägen. Nu är den ett byggnadsminnesmärke på grund av sitt futuristiska utseende och inne i huset kan man frossa i 60-talsnostalgi. Vi gillade speciellt GBs glassprislista från 1967. Top Hat kostade en krona.

En Ford Anglia -67 fanns där och i bagaget fanns dåtidens campingutrustning. Vem känner inte igen gummipumpen till luftmadrassen eller väskan med picknickutrustning?

Vardagsrummet känns också väldigt bekant. Det var riktigt kul.

Fyren står på andra sidan vägen, men vädret inbjöd inte till promenad.

Nästa ställe på besökslistan såg jag verkligen fram emot. Det var en linbana mellan Örträsk och Mensträsk där man åker i gondoler i maklig takt och kan äta mat från Krogen i skogen under tiden. Allt enligt informationen i min sevärdhetsbok.

Det låg vid sidan av allfartsvägarna, men vi åker ju dit vi känner för, så vi körde glatt av E4-an och begav oss inåt landet. Så småningom kom vi fram, men vi blev grymt besvikna. Där fanns inte en själ och inte något som likande gondoler, mat eller upplevelse. Vi körde runt anläggningen något varv, men det blev inte mer levande för den sakens skull. Till slut googlade jag linbana Örträsk och då fick vi veta att just sommaren 2017 gick inte linbanan. Den var under ombyggnad och översyn. Jag kan tycka att de kunde satt en tilläggsskylt på den bruna kringel-skylten så vi sluppit köra lika långt.

Nu blev i stället frågan vart vi skulle ta vägen i stället och ett annat mål på listan var Burträsk och Ostens hus. Alltså satte vi GPS-en på Burträsk och blev stundtals ledda på smala, spikraka grusvägar - i störtregn! Då sa vi till varandra att vi skulle vara tacksamma som inte dinglade i en gondol.

Vi såg åtminstone stolparna.
Slutet på grusvägen.
Vi står alltså i Burträsk i natt och i morgon förmiddag går vi på guidad visning av osttillverkning.

11 juli
Visningen blev kanske inte riktigt som vi trott. Vi hade trott att vi skulle få gå igenom mejeriet, men där blir man inte insläppt. Vi fick en guidad visning av den utställning som fanns i Ostens hus och det var också trevligt. 
Vi tog en del broschyrer, bland annat en med recept och så köpte vi oss en bit Vindelrökt Västerbottenost. 

På vägen tillbaka till bilen gick vi in på Coop och köpte kaffe och lite annat. Det går åt mycket kaffe. 

Så ställde vi in GPS-en på nästa mål, Norrfällsviken och körde först mot Umeå. Rätt som det var fick vi se några enorma antennuppsättnigar och vi måste förstås stanna och fotografera.

Då kom de som bodde i huset ut och bjöd oss komma in och ta en närmare titt. Det gjorde vi förstås och vi blev bjudna på kaffe också av SM2UVU Nicklas och hans YL Sabrina.

 


Örnsköldsvik

Skuleberget

Mjällomslandet
Madde i receptionen på Norrfjällvikens camping och stugby. Madde är Malins syster och anledningen till att vi åkte hit.
Den välkända restaurangen i hamnen erbjöd räkfrossa och det nappade Christer och jag på. Vi är lite trötta på korv och soppa och smörgås, som det ofta blir när vi lagar egen mat i bilen. 

Det fanns vanliga räkor, rökta räkor och en väldigt god räksoppa på buffén och så lite tillbehör förstås. Väldigt gott!

Nu väntar vi på att Madde ska sluta jobba och komma hit och fika med oss.


Här står vi.

Och den här utsikten har vi.
Vi hade tänkt bjuda med Madde på Räkfrossan, men hon jobbade till klockan tio, så det gick ju inte. 

I stället bestämde vi att hon skulle komma och fika hos oss när hon slutat och det gjorde hon.

Vi satt och pratade och tittade på bilder. Vi berättade om vår resa och hon berättade om hur hon har det här på campingen och lite om sina framtidsplaner. 

Det var väldigt trevligt, tyckte vi. Tack Madde!


12 juli


Det är onsdag och onsdagen för två veckor sedan åkte vi hemifrån. Vi har upplevt och skådat mycket under de här två veckorna, men idag hade jag extra högt ställda förväntningar. Vi skulle besöka Mannaminne, som ligger i Nordingrå, inte alls långt från Norrfällsviken. Det är väldigt vackert vid Höga kusten, som ni kan se på bilderna nedan, och speciellt ut mot kusten där Maddes Camping ligger och även Mannaminne. 

När vi kom fram visade det sig vara helt omöjligt att hitta någon parkeringsplats och Christer frågade om det var det här skrotet vi skulle titta på, så jag ändrade mig och sa att jag inte ville stanna. Det ville jag inte heller. Alltså åkte vi mot Höga Kusten bron, som stod näst på listan. Då började det regna!

Parkeringen vid hotellet var knökfull av bilar, mängder med husbilar, men vi åkte ett varv runt, för Christer ville se SKYLTEN!

De hade byggt en servering där skylten stod för 6 år sedan. Vi gjorde alltså som vi brukar göra när vi är ute. Vi åkte hem till Västerås! Vi var hemma i tid för att se Rapport. 

Det har varit en fantastisk resa! Nu får vi se vart vi åker nästa gång. Det blir nog inga två veckor, men några dagar i stöten, innan sommaren är slut.